Idag skriver vi den 23 december och i morgon är det julafton. Som jag skrivit otaliga gånger förr: Jag älskar julen. Det är min absoluta favorithelg på hela året och min version av himmelriket är en evig jul hemma hos morfar med alla de nära och kära som gått ur tiden. Eller kanske ett rullande schema med jul, påsk och midsommar, när jag tänker efter. Jag älskar alla våra stora högtider och våra underbara traditioner – och traditioner är viktiga för de flesta av oss. Men inte för kulturmännen och kulturkvinnorna.

För dem är traditioner ett rött skynke – i alla fall om det är svenska traditioner. Utländska traditioner, däremot, är härligt exotiska och berikande. Men svenska? Nej tack!

I DN (som jag inte länkar till men som du kan googla fram enkelt) skriver journalisten och författaren Maja Larsson en lång essä om jultraditionernas eländighet. Hon frågar sig varför traditioner, med ursprung i det gamla bondesamhället, lever kvar i vår moderna tid och skriver längtansfullt om ”70-talets kritiska anda”.

”Hur kan det komma sig att statusen på bondesamhällets höjdpunkt eskalerat i takt med urbaniseringen och sekulariseringen?” undrar hon storögt.

Man tar sig för pannan. Fattar hon verkligen inte det? I så fall har hon helt missförstått det svenska kynnet. Urbaniseringen och sekulariseringen, och det samhälle som vuxit fram med hjälp av politikernas och kulturelitens postmodernistiska agenda, har ingen förankring i den svenska folksjälen. Att vi fortfarande anammar de tidigare generationernas traditioner beror på att vi inom oss fortfarande har en stark koppling till det bondesamhälle som kultureliten idag gärna spottar på.

Maja Larsson förklarar istället, vårdslöst och högst förenklat, vår vurm för traditionell julmat med att ”mat har blivit en identitetsskapande hobby”. Möjligen kan ”de gröna jularna” också spela en viss roll, menar hon, och får på så sätt också in klimatförändringarna i sin klagovisa. Men det argumentet faller snabbt i bitar när man tittar på forna tiders julväder. Gröna jular har vi alltid haft, i stora delar av landet, det är inget nytt.

Det tycks verkligen skava i Maja Larsson att ideologerna från det rödbruna 70-talet inte lyckades i sin strävan att få svenska folket att helt överge de gamla traditionerna. Till slut bestämmer hon sig för att vi har ”kollektivt emigrerat från ett gammalt Sverige” och därför ”famlar efter en ny tradition att samlas kring”.

Det får hon gärna tro och tycka om det gör det lättare för henne att stå ut med att svenskarna fortfarande har en folksjäl och känner band bakåt i tiden, till de tidigare generationerna.

Vi andra, vi fortsätter med våra traditioner för att vi älskar dem och vet att de ger oss glädje och sammanhang. Och vi låter gärna Maja Larsson och hennes fränder famla efter förklaringsmodeller som gör det lättare för dem att hantera verkligheten.

God jul!

Bild: Traditionellt svenskt julbord (wikimedia commons)