I början av 1990-talet drabbades det offentliga Sverige av en politisk väckelse. Den drevs främst av moderater men engagerade även andra partier, inte minst socialdemokraterna. Några menar att den inspirerades av Thatchers och Reagans konservativa tänkande, men jag tror att den var mer hemvävd. Denna rörelse gick under arbetsnamnet ”privatisering”.

Jag vet vad jag pratar om, ty jag for land och rike runt och försökte förklara för kommun- och landstingspolitiker vad privatisering betydde och vad det inte betydde. Det var i den här vevan som skolpengssystemet blev en del av Sveriges politiska verklighet även om just privatiseringsaspekten i det fallet inte var systemets viktigaste komponent vilket i stället var, som jag såg det, konkurrensen mellan skolor och valfriheten för eleverna och deras föräldrar.

Men kommunpolitikerna, som jag lärde känna rätt väl efter ett hundratal seanser runt om i landet, kunde inte frigöra sig från konceptet ”privatisering”, som ingen av dem dock kunde förklara. Var det att kommunen sålde sina dagis eller att dagisen av kommunen överläts till privata företagare att drivas på entreprenad eller var det att låta föräldravalet avgöra utvecklingen? Att ha tänkt igenom sådana saker var avgörande för att ett systemskifte skulle kunna fungera. Men politikerna, särskilt moderaterna alltså, var gripna av en religiös stormvind som intalade dem att privatisering var rätt svar i alla lägen oavsett vilka avsikter man hade.

På ett område slog privatiseringsdogmen igenom med större kraft än på alla andra, nämligen på just det ställe där den visserligen var enklast att arrangera rent administrativt, men samtidigt fick mer skadliga effekter än någon annan stans. Det området var landets offentligt ägda elnät.

Elnät är naturliga monopol eftersom en elanvändare sällan kan köpa el av någon annan än den som äger leveranskabeln in i användarens hus eller fabrik. En privat elnätsägare som maximerar sin profit kan höja priset hur mycket han vill och driva en elkund till konkursens gräns. Väl medveten om detta, och för att skydda medborgarna från privata elprisroffare, har svensk politik alltid varit att låta stat och kommun äga elnäten.

Men in i den svenska historien träder nu en generation politiker som blivit förhäxade av begreppet privatisering. I en del fall utgick de ifrån att privat betydde ”billigare” utan att ta hänsyn till att privata nätägare i första hand skulle intressera sig för att suga ut användarna genom att höja priserna och därigenom göra elen dyrare. I andra fall lockades kommunerna av den engångsvinst som de skulle få vid en försäljning av sina elnät.

Men det var troligen inte det värsta. Ett femtiotal kommuner sålde sina eldistributionsnät till stora privata aktörer som Eon, Fortum och Vattenfall, en före detta statlig myndighet som i privatiseringsivern förvandlats till ett statligt aktiebolag och därigenom underkastats tvånget att profitmaximera. (På liknande sätt hade de privata bolagen Eon och Fortum samt det nyskapade statliga aktiebolaget Vattenfall gynnats genom att de fått köpa statliga monopoleldistributionsnät som de religiöst besatta politikerna fått för sig att de måste sälja.) Av de återstående tvåhundrafemtio kommunerna var det många som satta sina elnät på bolag vilket, när de liksom alla andra eldistributörer höjde priset på transporten av el, betydde att de flyttade pengar från privata kommunmedlemmars fickor till kommunens kassakista, ett slags dold skattehöjning kan man säga.

Det gick precis som man kunde förutsäga: monopolen krävde sin rätt. ChatGPT konkluderar:

Sammanfattningsvis visar tillgänglig statistik tydligt att elnätspriserna i Sverige sedan 1990-talet — och särskilt under 2010‑talet — ökat betydligt snabbare än den allmänna prisnivån mätt via KPI. Det betyder att elnätet blivit relativt dyrare för hushållen än andra konsumtionskostnader.

När det gäller att fördela skulden mellan de politiska partierna har ChatGPT följande kommentar:

• Nationell nivå: Socialdemokraterna genomförde lagstiftningen som möjliggjorde avregleringen och försäljningar.
• Kommunnivå: Utförsäljningarna gjordes av både borgerliga och socialdemokratiskt styrda kommuner, men det var borgerliga majoriteter som oftare drev igenom försäljningarna snabbt.
• Besluten präglades alltså av en kombination av lagstiftning (nationellt) och politisk majoritet (lokalt).

Det märkvärdigaste av allt är att politikerna fortfarande inte fattar – eller bryr sig om – att monopol är gjorda för att skinna sina kunder. Monopolföretagen fick fria händer att utnyttja situationen ända tills politiken efter femton år inrättade Energimarknadsinspektionen för att kontrollera monopolleverantörernas priser. Men det hjälpte inte. Ytterligare nästan tjugo år senare – det vill säga nu – skriver Dagens Nyheter följande under rubriken Oskäliga höjningar av nätavgiften kan fortsätta i två år till:

Experter har i flera år larmat om att elnätsbolagen överkompenseras. I fjol gick även tillsynsmyndigheten Energimarknadsinspektionen (Ei) ut och konstaterade att bolagen tjänar mer än nödvändigt på nätavgifterna.

Energiminister Ebba Busch är en lekboll i monopolisternas händer. Nu säger hon att hon ska ge Energimarknadsinspektionen ett nytt ”uppdrag att följa upp hur elnätsbolagen använder de här avgifterna”. Det är en lam ursäkt för trettio års oförmåga att få stopp på nätbolagens rätt, som de fått av en i stort sett enig politikerkår, att klå elanvändarna på mer pengar.

Antingen begriper inte de ansvariga politikerna elementa om hur samhället fungerar eller också struntar de i konsekvenserna för sina uppdragsgivare, således medborgarna.