Min farbror Gunnar var under två decennier en högt aktad VD och styrelseordförande på Volvo. Ibland skrämde han slag på sina närmsta medarbetare. Därför sas det om honom på företaget att ”han var en jävel, men han var en fan”. En gång medan jag studerade vid Handelshögskolan, där man fick läsa tjocka böcker om ledarskap, frågade jag honom vilket som var hans hemliga recept att få företaget att prestera. Han tystnade och hummade lite som om han aldrig funderat på frågan. Sedan sa han att ”tja, det är väl piska och morot”. Det stämmer med vad olika levnadstecknare skrivit om honom. Han var generös med morötterna när han tyckte att det var befogat men drog sig inte för att använda piskan när det behövdes.

Det var femtio år sedan. Idag hade den managementfilosofin varit omöjlig eftersom allt våld är förbjudet och då menar jag inte bara fysiskt våld såsom hustrumisshandel och en mild örfil utan även psykiskt våld, till exempel en utskällning eller bara en brysk tillsägelse.

Jag har på senare tid börjat fundera på om det kanske inte ligger evigheters nedärvt förnuft i min farbror Gunnars synsätt. Han menade, tror jag, att mänskliga gemenskaper, det kan vara familjer, företag eller försvarsmakter inte formas enbart med behagliga incitament som morötter, ordnar, löneförhöjningar och hierarkiskt avancemang, utan också gynnas av olika slags kravställande. För att uttrycka det brutalt skulle jag säga att det finns två genom historien framavlade, förädlade ch så småningom bevisat effektiva påtryckningsmedel, nämligen morötterna och piskorna, och att en gemenskap som avsvär sig hälften av dessa två, således piskorna, och tror att världen eller någon av dess beståndsdelar framgångsrikt kan styras med bara halva verktygslådan, det vill säga de olika former av njutningar som vi presenterar under rubriken Morötter, den gemenskapen har bundit ris åt egen rygg. Om skutan är gjord för att framdrivas med tio segel kommer den att förlora rejset om den bara tilldelas fem klutar.

Detta resonemang visar riktigheten i min teori om att mänskliga gemenskaper behöver hela incitamentspaketet, nota bene applicerat i lämpliga doser enligt ordspråket ”mycket skämmer, lagom är bäst”. Men funkar teorin även i praktiken?

Jag har upplevt Sveriges största framgångsperiod sedan trettioåriga kriget, nämligen rekordåren 1950 till 1975 när Sverige svingade sig upp till tredje eller fjärde plats på listan över världens rikaste länder och vi för många framstod som jordens mest lyckade land. Jag har egna erfarenheter. Jag representerade Sverige vid ett internationellt sammanträde för biståndsgivare. Vi var ett gäng biståndsbyråkrater vars personliga prestige bestämdes av hur stor andel av BNP respektive hemland satte av i u-landsbistånd. Sverige låg först och alla mötesdelegaterna var avundsjuka på mig. ChatGPT menar, dock utan att peka på någon kontrast med nuläget, att tidevarvet kännetecknades av ”stark tro på framtiden och framsteg”.

På den tiden fanns piskor även om det kanske inte är hela förklaringen till samhällsandans förändringar. Hela livet kantades såväl av belöningar som bestraffningar. Man kunde bli relegerad från läroverket eller åtminstone tvingad att repetera läsåret om man slarvat med läxorna och mobbat sina kamrater. Man var rädd för många av sina lärare. Innan Arbetsförmedlingen förvandlats till en försörjningsinrättning för arbetsobenägna var man helt enkelt tvungen att kamma sig och sköta sig föredömligt på anställningsintervjuerna. Hotet om arbetslöshet och försörjningssvårigheter fanns fortfarande kvar. I skolan fick man serietidningen om flickorna Spara och Slösa som alltid slutade med att Slösa med skammen som ett åskmoln över huvudet tappade alla livschanser för att hon saknade nödvändiga ekonomiska dygder.

Numera, påstår jag alltså åtminstone på prov, har kravlösheten och oviljan att använda någon typ av bestraffning försvagat de auktoriteter utan vilka inget samhälle kan utvecklas väl. Lärare och poliser tillhör de överheter som måste kunna sätta sig i respekt. En del vill med begriplig logik skylla den höga arbetslösheten och den tilltagande analfabetismen på invandrarna men jag tror att sådana olägenheter, som hela tiden skapas och vidareutvecklas av politikerväldet, beror mer just på att ingen resolut disciplin tillämpas.

Om jag har rätt i min inopportuna analys av vår tids problem – jag menar alltså att sjukan grasserar överallt; tänk till exempel på hur många arbetsgivare som sedan covid inte längre kan få sina anställda att upphöra med det för de anställda bekväma hemarbetet – så kan man förstå varför det knappt gör någon skillnad vilka partikonstellationer som regerar Sverige. Det beror på att alla partier saknar ord som ”dygd” och ”medborgerliga skyldigheter” i sina begreppsapparater. De tävlar bara genom att utfärda ohållbara löften om fler och saftigare morötter.