Om man tror på demokrati och yttrandefrihet bör man rimligen vilja bemöta andras åsikter i fri, öppen debatt. Men åtskilliga politiker och proffstyckare inom svensk vänster verkar istället vilja tysta meningsmotståndare genom utfrysning och skuldbeläggande. Det finns skäl att fråga sig i vilken utsträckning den svenska vänstern egentligen respekterar grundläggande demokratiska värderingar?

Jag antar att fler än jag minns tongångarna omkring 2010, då SD kom in i riksdagen. Partiet utmålades som ”nazister”, ”rasister” och ”fascister”. Övriga riksdagspartier tävlade om vem som i störst utsträckning kunde ta avstånd från dem.

Om nu SD-politikerna var den samling obildade, okunniga, vulgära bonnläppar man ville framställa dem som, och om partiets politik var så usel, rasistisk, och i så hög grad baserad på felaktiga antaganden som man påstod, så borde andra partier gärna ha velat debattera med dem. De skulle ju i så fall utan ansträngning ha vunnit varenda debatt, och därigenom bevisat SD:s avsaknad av kunnande och argument.

Men istället gjorde det politiska etablissemanget det motsatta. Inget av de övriga partierna skulle ”ta debatten” med SD. Detta motiverade man med att debatter skulle innebära att man legitimerade SD. Istället skulle de frysas ut. Inget annat parti skulle, åtminstone på officiell nivå, ha någon som helst kontakt med SD. Längst gick nog dåvarande v-ledaren Lars Ohly, som likt en trumpen barnunge vägrade dela sminkloge med Jimmie Åkesson då de båda skulle intervjuas i SVT på valnatten 2010.

Ett par år efter SD:s riksdagsinträde började begreppet cancelkultur bli vedertaget. Cancelkultur bygger på samma tankefigur som de etablerade partiernas förhållningssätt till SD. Om någon säger något man ogillar, så ska man inte bemöta detta i en fri, öppen debatt baserad på fakta och logiska argument. Istället ska den som uttryckt de ”olämpliga” åsikterna frysas ut, helst i en sådan omfattning att vederbörande förlorar arbete och inkomstmöjligheter. Cancelkulturen frodas i huvudsak inom den s.k. woke-vänstern, och de som drabbats av denna extrema form av vuxenmobbning har oftast varit personer som sagt något kritiskt om invandring, islam, HBTQ-rörelsen eller miljö-/klimatpaniken.

När nu den borgerlige entreprenören och samhällsdebattören Henrik Jönsson lanserar sitt nya medieprojekt 100% reagerar en rad vänsterdebattörer enligt denna mall. En rimlig reaktion vore om man inom vänstern försökte slipa sina argument och bemöta Jönsson i sakfrågor. Samtidigt skulle man kunna överväga sina egna mediestrategier och fundera på att skapa nya kanaler för att nå ut.

Istället väljer man en variant av utfrysnings- och cancelleringsstrategin. Taktiken är att ifrågasätta legitimiteten i Jönssons medieprojekt, framför allt genom att insinuera att det finns tveksamheter kring finansieringen. Mönstret är välbekant: Vi ska inte diskutera med dig, utan mobba dig och försöka få det du gör att framstå som illegitimt.

I ett inlägg på X skriver s-politruken Roger Mörtvik: ”Hur vet vi att det inte är utländska påverkansaktörer som Musk, IDF m.fl. som stöttar projektet ekonomiskt i syfte att underminera och förändra det politiska landskapet i Sverige?” Sydsvenskans kulturskribent Andreas Ekström går på samma linje, dvs. att han i insinuanta ordalag ifrågasätter vilka Henrik Jönssons finansiärer är. Självklart lyckas han även få in en referens till Nazityskland. I brist på verkliga argument tar ju vänstern regelmässigt till denna typ av ”guilt by association” när de skriver om debattörer på högersidan.

Värst är dock Johannes Klenell, som ondgör sig över Henrik Jönsson i en text i Arbetaren. Klenell visar tydligt att han uppfattar olika åsikter och perspektiv som ett hot. I Klenells naiva föreställningsvärld finns tydligen bara ett godtagbart sätt att skildra verkligheten, och de enda som kan göra dessa korrekta verklighetsbeskrivningar är – får man anta – Klenell själv och hans meningsfränder inom avgrundsvänstern.

Under den hotfullt klingande rubriken ”Har Henrik Jönsson fått miljoner för att styra svenskarnas verklighetsuppfattning?” ger Klenell följande beskrivning av Henrik Jönsson och andra alternativmedieaktörer på högerkanten: ”Journalistik i deras ögon är en konspiratorisk kamp om ’verkligheten’, inte en ambition att faktiskt presentera densamma”.

Henrik Jönsson vill alltså påverka svenskars verklighetsbild, och detta försöker Johannes Klenell framställa som något anmärkningsvärt, problematiskt och farligt. I själva verket är det förstås så att alla medier och andra organisationer som ägnar sig åt informationsförmedling och opinionsbildning i någon mån strävar efter att påverka människors verklighetsuppfattning. Detta gäller i allra högsta grad tidningen Arbetet, för vilken Klenell är kulturredaktör. Faktum är att Johannes Klenell själv får betalt just för att försöka ”styra svenskarnas verklighetsuppfattning” (även om man förstås kan ifrågasätta hur bra han är på sitt jobb).

Såväl Klenell själv som övriga på Arbetet som varit involverade i publiceringen och rubriksättningen av den aktuella artikeln vet förstås detta. De inser mycket väl att det egentligen inte är något konstigt eller farligt med att högerorienterade debattörer lanserar ett medieprojekt.

Tvärtom är det ett alldeles normalt inslag i en fungerande demokrati att representanter för olika politiska ideologier och partier har medier där de presenterar sina åsikter och perspektiv. Det farliga vore det motsatta, dvs. om det bara fanns medier som representerade en ideologi eller ett parti. Då skulle det finnas skäl att vara orolig över vår demokrati.

Men som brukligt från vänsterhåll framställs högeråsikter som ett hot. Man antyder att borgerliga, högerorienterade debattörer egentligen inte borde ha några forum där de får framföra sina åsikter. Detta tyder på en mycket tveksam demokratisyn.

Om man verkligen respekterar och tror på demokrati och på ett fritt utbyte av åsikter, så borde man rimligen välkomna ett brett utbud av medier över hela det politiska spektrat. På så sätt får så många röster som möjligt höras, och olika åsikter och perspektiv kan prövas mot varandra i fri debatt, så som det bör vara i en demokrati.

Men vänsterns ryggmärgsreflex tycks istället vara att uppfatta högerorienterade debattörer och medier som hot, och att antyda att de bör tystas. Det verkligt hotfulla och farliga är förstås just denna illa dolda demokratifientlighet inom vänstern.

Rolf Hansson har en brokig yrkesbakgrund, bland annat som frilansande journalist, översättare och musiker. Politik och samhällsfrågor har alltid intresserat honom, och under de senaste åren har han i synnerhet engagerat sig i diskussioner kring bevarandet av det svenska/västerländska kulturarvet och upplysningsidealen. Han är också en oförbätterlig musiknörd och hängiven skivsamlare, med en särskild passion för den afroamerikanska musiktraditionen.