Jag tillhör de pretentiösa typer som för att antyda djup bildning gärna slänger in referenser till framstående tänkare i texterna. Jag formulerar mig gärna så finurligt att oförsiktiga läsare kan tro att jag själv läst allt det där på originalspråk, till exempel forngrekiska. I själva verket har jag inte kommit i närheten av Platon utan bara i bästa fall tagit del av hans berättelser om exempelvis Sokrates i antologier på engelska som är avsedda för amerikanska universitetsstudenter och som troligen är resultatet av hundratals omskrivningar, kopieringar, tolkningar, redigeringar och förtydliganden sedan de skrevs för flera tusen år sedan.

Men nu råkar jag äntligen, som för att kompensera min anspråksfullhet, ha tryckt i mig två korta Platondialoger, Gorgias och Symposion, som i sin kombination av oklarhet och glimtar av förnuft verkar ha kommit ganska direkt från hästens mun.

Symposion är ett protokoll från middagsmöte där tolv kompisar, varav Sokrates är en och en annan, Diotima, är kvinna. De ”ligger till bords” och småskojar med varandra. Var och en ska hålla föredrag om sin syn på kärleken, det vill säga Eros och Afrodite som på något svårbegripligt sätt vardera uppträder i två varianter. Faidros håller med mild hand ordning på talarlistan. Kärleken, framhålls det, får inte vara vulgär. Till exempel bör en väluppfostrad man som blivit förälskad i en gosse inte fullborda kärleken innan gossen blivit så mogen att han fått fjun på hakan.

När Aristofanes får ordet berättar han om mänsklighetens ursprungliga natur. På den tiden fanns ett tredje kön vid sidan om det manliga och det kvinnliga. ”Dessutom”, fortsätter komediförfattaren, ”var varje människa rund till sin skapnad, så att rygg och bröst bildade en cirkel”, vidare ”en gemensam hjässa till de två motsatta ansiktena, fyra öron, två könsdelar samt allt det övriga i samma mån därefter.” Gudarna gillade inte dessa underliga varelser så Zeus klöv dem i två delar som strax trånade efter varandra. Men ”blygden” satt fel. Zeus fick göra könskorrigering så att blygden satt framtill och de därmed kunde ”avla i varandra”. Om en man famnade en kvinna skulle han kunna fortplanta släktet och om han träffade en man skulle de ”åtminstone njuta tillfredsställelse”.

Man hade trott att Sokrates i egenskap av orakelcertifierat geni, enligt uppgift Greklands klokaste person, skulle ha tänkt ut all visdom på egen hand. Men så var det inte. En del fick han lära sig av sierskan Diotima som gav honom grundkunskaperna om människan. Så här återger han ett samtal med sierskan:

”Men säg mig, allra visaste Diotima, förhåller det sig verkligen så [att det enda människor verkligen söker är evig berömmelse och ära]?” – ”Var viss om det, Sokrates” svarade hon som en riktig lärd. ”Ty se bara på människornas äregirighet! Du skulle häpna över det oförnuftiga i den, om du inte besinnar vad jag sagt och inser att de drivs av kärleken att bli ryktbara och att förvärva beröm, som varar evärdliga tider… För detta vågar de mer än för sina egna barn, för detta offrar de gärna sin förmögenhet och underkastar sig mödor av alla de slag, ja de ger sitt sliv för det. Eller tror du verkligen”, sade hon, ”att Alkestis skulle ha dött för Admetos eller Akilles skulle ha följt Patroklos i döden eller en Kodros skulle ha dött en förtidig död för att tillförsäkra sina barn konungariket, om de inte trott att de för sin dygd skulle bli ihågkomna för evärdliga tider, vilket de ju också blivit. Nej, ingalunda! Tvärtom tror jag att för att få sin dygd odödliggjord och vinna ett sådant eftermäle gör människorna vad som helst och mera ju bättre de är. Ty de älskar det odödliga.”

En sak, som jag tidigare inte begripit, verkar uppenbar. För de gamla grekerna var Europa och tjuren inte en apokryfisk fantasi förverkligad av Carl Milles på torget i Halmstad utan en berättelse om livet här och nu. Gudarna hade inte slutat att medverka i människornas angelägenheter. Alkestis var en überdygdig och underskön drottning som valde att dö för sin man kung Admetos men blev räddad av gudahjälten Herakles. Asklepios var läkekonstens gud men samtidigt dess uppfinnare liksom han även uppfunnit tonkonsten. Och Europa blev alltså våldtagen av Zeus som av oklara skäl tillfälligt förvandlat sig till en tjur. Det är lite som om von der Leyen blivit skändad av Vladimir Putin, en av många kvinnor uppskattad karlakarl.