I förra veckan var jag på Enebybergs biblioteksförening och lyssnade på Björn Wiman, DNs kulturchef. Titeln var ”Att hitta hoppet i en förtvivlad tid”. Inbjudan, som kom sent, berättade att det var ett samarrangemang med kyrkan i Enebyberg vilken är en samarbetskyrka mellan Equmeniakyrkan och Svenska Kyrkan. Mötet hölls i kyrkan som ligger i anslutning till lokalen. Det var alls inte förvånande eftersom föreningens möten ofta hålls där om det är många som kommer. Men denna gång betydde det lite mer än vanligt. Ty i presentationen av Wiman så framgick det att detta var en del i en serie av framträdanden som han gör i samarbete med kyrkan.

När Wiman kom igång så förstod jag genast vad jag hade hamnat på. Detta var ett religiöst möte med syfte att fastslå klimatreligionens grundsatser. För kvällens tema var helt vigt åt klimatet och titeln beskriver väl det sentiment som rådde. Wiman är en god talare och rollen som maranatapastor passar honom väldigt väl. Klimatet brukar ibland av en del av oss lite skämtsamt betraktas som vår tids religion men här blev det hela kusligt verkligt, till kött och blod likt en uppenbarelse. Salen var fullsatt och alla lyssnade andäktigt. Wiman berättade om ondskan i världen och våra politikers vägran och oförmåga att underkasta sig klimatreligionens stränga krav. Han rabblade visserligen plikttroget snabbt upp de sakskäl som han ansåg pekar på den kommande klimatkatastrofen men det var helt klart att han inte hade för avsikt att diskutera fakta på ingående sätt. Det särskilt intressanta är den svartsyn som Wiman flera gånger återkom till och som tydligt illustreras i titeln på föredraget. Nog för att dumheterna i världen ofta kan göra en mycket frustrerad, men detta handlade om en intensivare svartsyn, lite som Stig Dagermans vars namn också inte helt oväntat dök upp.

Jag insåg att i en stämning som denna är futtiga torra fakta chanslösa. Det handlar inte ens om fakta eller tolkning av dem. Syndafloden kommer, vem är du att ifrågasätta den?! Wiman höll på sälja in en livsåskådning och det gjorde han skickligt. Att det skedde i en kyrka var alls ingen slump. Den Svenska Kyrkan har länge varit ett lydigt redskap i klimatarbetet. Har den nu tagit steget till att engagera verkliga förkunnare för den nya läran?

Det är alltså denna känsloladdade närmast sakrosankta uppfattning som vi som anser att klimatet är vädrets medelvärde, egentligen en torr statistisk beskrivning av de kaotiska processerna i atmosfären, har att bemöta. Förstår vi det? Det rationella samtalet har sällan någon chans mot karismatiska profeter. Man kan förstås fråga sig varför Wiman, som uppenbarligen inte saknar begåvning, ger sig in i klimatområdet. Det är ju ett område som egentligen kräver omfattande naturvetenskapliga och tekniska kunskaper som Wiman saknar, varför väljer han då att agera som vilken charlatan som helst som direkt skulle vara på hal is om någon till äventyrs verkligen skulle kunna kräva att få svar på några frågor? Fast dagens stora frågor debatteras sällan så risken är liten att han synas. Svaret på frågan är nog att klimatet ger nästan obegränsade möjligheter och därför blir frestelsen stor. Detta är helt enkelt chansen att bli en framträdande person i den nya världsfrälsningen vilket är åtråvärt. Och svartsyn är en förutsättning för religiösa rörelser, tror jag.

Det blev en frågestund efteråt. Den visade att den nya religionen ännu inte är helt i hamn. Jag hade väntat sig att många församlingsmedlemmar skulle komma och bekänna sin tro framme vid altaret men så blev det inte. Det var enbart några sakliga frågor. Jag kunde inte låta bli att upphäva min stämma. [Jag undrade lite om församlingen skulle titta snett på mig efteråt men det verkar inte ha hänt]. Efter att ha tackat för föredraget så berättade jag att jag brukar läsa Wimans artiklar i DN och att dessa brukar hjälpa mig att påminna mig om vad jag inte tycker. Jag sa också att jag trots allt, (jämfört med honom), ser ganska positivt på tillvaron. Det beror främst på den pågående politiska revolten i Europa och alldeles särskilt på Trumps styre men det undvek jag att säga. Jag frågade dock Wiman om han hade någon i sin närhet som motsade hans teser. Wiman bemötte mitt kärva inlägg överraskande förstående och hövligt och berättade att jo, hans barn kunde säga emot honom ibland.

Ja, så hände det sig en dag i veckan före Domssöndagen. Det är en omständighet som ser ut som en tanke.

BILD: ”The Great Day of His Wrath”. Målning av John Martin (1789–1854).