Häromdagen meddelades att den amerikanska myndighetsliknande organisationen Doge – Department of Government Efficiency – nu lagts ned åtta månader före sin ursprungligen utmätta tid. Doge, som leddes av Elon Musk och beskrevs som byråkratins motorsåg, var ett av Trumps mest excentriska och utsiktslösa projekt även om sådana som jag hänfördes av blotta visionen av en skrupelfritt målmedveten avbyråkratisering av den amerikanska staten under överinseende av bilden av en gullig hund. Elon Musk förklarade att han skulle konsolidera, vilket kan ha betytt ”lägga ned” eller möjligen ”slå samman”, 400 federala myndigheter så att det bara blev 99 stycken kvar.

Doge inrättades under Trumps första ämbetsdag i januari och skulle enligt planen vara färdig med uppdraget i juni nästa år. För alla som haft någon erfarenhet av försök att rationalisera i den offentliga sektorn framstod projektet som stolligt. Jag förklarade detta helt vetenskapligt i en krönika den 20 mars men kunde ändå inte undvika att fascineras av tanken att projektets ledande dårfinkar, i första hand Musk, kanske begripit något som vi vanliga rationaliseringskonsulter aldrig ens vågat tänka och att han därför skulle beviljas ödets nåd och tillåtas avskeda några brigader oanvändbar personal. Han, det vill säga Musk, hade ändå på kort tid blivit världens rikaste man vilket för en normalt vidskeplig människa tycks avslöja en förmåga att göra trollkonster.

Så efter det att jag till full evidens bevisat att Musks uppdrag var ogenomförbart eftersom dess mål stred mot en eller flera av sociologins järnlagar gav jag efter för mina fantasier om att förnuftet kanske någon gång kunde tänkas blomstra även i anslagsfinansierade organisationer. Så här skrev jag:

Min erfarenhet av offentliga apparater är att personalen innerst inne vet att apparaterna är grovt överbemannade och att deras eget arbete rent statistiskt troligen är helt onödigt. Självklart kan de inte erkänna detta utan ställer sig hellre bakom sina fackliga ledare och skriker sig hesa i protest.

Om det emellertid ginge att mobilisera de offentliganställdas slumrande insikter om sina egna insatsers sannolika obehövlighet så skulle en sådan som Musk kanske hitta en lösning som vore bättre för alla. Hälften av byråkraterna, de obehövliga, skulle hitta nya och roligare jobb i den erkänt mer dynamiska privata sektorn. Och de sparkade får ju generös ersättning för att kunna försörja sig medan de söker arbete. Vad kan mer begäras?

Men, som sagt, det är nog romantiskt och orealistiskt resonerat av mig.