För tio år sedan var migrantkrisen som mest akut. Jag har läst några av mina samtida texter för att påminna mig om stämningarna. Även om det kan vara svårt att nu föreställa sig opinionsläget så rådde ett slags karnevalsyra. Hösten 2015 kom det 9 000 migranter i veckan. Myndigheterna satte till alla klutar och gick upp i stabsläge för att klara krisen som framför allt bestod i att hitta tillräckligt med madrasser och andra förnödenheter för de nyankomna. I tidningarna markerades alla artiklar om det rådande tillståndet med vinjetten ”Flyktingkrisen”. På Centralen i Stockholm rådde närmast karnevalsyra när befolkningen vallfärdade dit med olika nyttiga presenter åt de tillresta.

Några få ansåg att saken inte krävde någon särskild eftertanke eller speciella åtgärder. Lagrådet betvivlade att Sverige hade någon migrantkris. ”Saken bör klarläggas i den fortsatta beredningen av lagstiftningsärendet”, skrev myndigheten i sitt utlåtande kring regeringens förslag om id-kontroller och brostängning.

Men alla andra ansåg att vi hade en migrantkris. Migrationsverket var i sitt esse eftersom det hade fri dragningrätt på statskassan och kunde upphandla hur många flyktingboenden som helst till vilka priser som helst. Företagsamma människor kunde tjäna grova pengar. En trevlig och nyrik flyktingboendeentreprenör som jag träffade vid båtklubben erbjöd sig att sälja sin nyköpta Ferrari med en halv miljon i rabatt eftersom han vid närmare eftertanke ville ha ett annat märke.

Jag kom fram till att det i huvudsak fanns tre slags föreställningar om hur situationen borde bemästras, en idé som var helt orealistisk och två som åtminstone inte var verklighetsfrämmande.

Den helsnurriga uppfattningen var den som dominerar etablissemangets tänkande och som kom särskilt pregnant till uttryck i Alliansregeringens och Miljöpartiets överenskommelse år 2011 om migrationspolitik. Överenskommelsen byggde på rent önsketänkande: Sverige skulle erbjuda en (gränslös, verkar det) ”fristad… undan förföljelse och förtryck”, migrationspolitiken skulle vara ”human, rättssäker och ordnad”, migrationens ”utvecklingseffekter skulle tillvaratas bättre” och, självklart,  skulle ”särskild hänsyn… tas till barns bästa”.

En pikant detalj är att den hemsida där överenskommelsen presenterades (http://www.flyktingfakta.info/doku.php?id=migrationsoeverenskommelsen). sedermera har lagts ned. Troligen kändes statens largesse snart överdriven. Jag gick till ChatGPT för att få mer detaljer kring den svenska välviljan: ”Human, rättssäker och ordnad migrationspolitik”, ” Asylrätten ska värnas”, ” Barnets bästa”, ” Utökad rätt till vård och skolgång för papperslösa”, ” Minskade identifikationskrav vid anhöriginvandring”, ” Arbetskraftsinvandring” etc.

Allt skulle vara oförändrat i Sverige, kan man läsa mellan raderna, det vill säga vi skulle vara snälla, väluppfostrade och byråkratiskt noggranna som vanligt och så skulle vi välkomna ett obegränsat antal migranter som då också skulle bli snälla och väluppfostrade svenskar som är bra på att respektera överheten, stå i kö och fylla i blanketter.

Sedan fanns två andra, mer realistiska föreställningar om vart svensk migrationspolitik kunde föra oss. En väg var den liberala lösningen som med Maria Ludvigssons, ledarskribent på Svenska Dagbladet, pregnanta formulering här innebär att det ”globaliserade Nutidssverige behöver kränga av sig de gamla selarna”. En av de gamla selarna är arbetsmarknaden, säger Ludvigsson: ”Arbetsmarknaden är det mest utstuderade av politiskt eftersatta områden. Med fackets (och delvis arbetsgivarnas) makt har man krampaktigt hållit ett system, skapat för en annan tid med helt andra förutsättningar, intakt”.

Ludvigsson tänkte rätt. Med en massiv invandring kommer alla gamla selar att behöva krängas av och Sverige utvecklas till ett normalt globaliserat land med vidsträckta slumområden, hög brottslighet, en medelklass som sluter sig bakom sina murar samt ett ajöss till ett bidragssystem värt namnet.

Jag säger inte att allt är dåligt med en sådan utveckling. Man – många – kan leva bra under sådana förhållanden. Det blir lättare att hitta bostad i Stockholm om man kan betala och det blir lättare för arbetsgivare att bli av med arbetskraft som inte presterar. Ett flexiblare samhälle, helt enkelt.

Den tredje linjen hade också varit realistisk och genomförbar, nämligen att göra som Finland, Estland, Polen och en hel del andra europeiska länder, nämligen sätta stopp eller nästan stopp för invandringen. Men den linjen förutsatte en annan mentalitet än den som rådde hos det svenska etablissemanget. Den förutsätter att Sverige bestämmer sig för att vårt land och vår kultur är något vi gillar och önskar värna om. Den förutsätter nog att vi upphäver lagarna om multikulturalism, alltså att alla kulturer har samma existensberättigande i vårt land och att svenskarna åtminstone styckevis ska anpassa sig efter invandrares sedvänjor och tänkande. Den förutsätter att Sverige med kraft står upp för de västerländska värderingar som det under de senaste årtiondena har blivit modernt att nedvärdera i den politiska korrekthetens namn.

Jag har inte märkt att de tre förhållningssätt till migrantkrisen son utvecklades för tio år sedan hunnit utvecklas så mycket sedan dess. Jo, retoriken är uppstramad. Alla partier pratar om ”Europas strängaste villkor” och liknande. Men i praktiken utdelas i stort sett lika många uppehållstånd om året som under de senaste tjugo åren. Det handlar nog egentligen om att hålla igång en svensk vård- och omhändertagandeindustri. Migrationsverket har mer att säga till om än medborgarna.