Ett modeord inom akademin de senaste åren är post-truth, ordagrant ”efter sanningen”. Begreppet post-truth politics användes första gången 2010 av en bloggare vid namn David Roberts. Det fick spridning i samband med Trumps presidentvalskampanj 2016 och Brexitomröstningen. I Oxford Dictionaries definieras post-truth som ”omständigheter under vilka objektiva fakta har mindre påverkan på allmänheten än vädjan till känslor och personlig övertygelse”. Det låter naturligtvis oroande för forskare som eftersträvar en faktabaserad bild av verkligheten.

Till begreppet följer en rad andra koncept, såsom postfaktisk politik och det postfaktiska samhället. Akademiker som använder dessa begrepp studerar inte sällan konspirationsteorier, sociala medier och alternativmedia. Att tala om dessa fenomen som postfaktiska eller post-truth är naturligtvis starkt värderande. Det som kommer fram på nätet och i alternativmedia är enligt detta synsätt inte sanningar, utan post-sanningar. Världen målas upp i dystopiska färger, med en nätbaserad pöbel som tror på allehanda konspirationsteorier och låter sig förföras av demagoger såsom Trump. Att det nästan undantagslöst är högeråsikter som utmålas som post-truth är värt att notera.

Det behövs ingen större sociologisk djupdykning för att konstatera att de som mest förfasar sig över ett postfaktiskt samhälle är vänsterliberala universitetsanställda akademiker. Det var inte länge sedan samma människor var postmoderna relativister, men nu är de fullfjädrade objektivister. Och den objektiva sanningen är enligt deras synsätt vänsterliberal. Har du avvikande uppfattningar är du ett postfaktiskt nättroll. Det är ett bekvämt sätt att avfärda allt som inte stämmer överens med den rådande akademiska diskursen.

Rädslan för detta post-truth-samhälle hänger samman med hur universitet och konventionell media tappar mark. Att avfärda meningsmotståndare som post-truth är ett billigt sätt att vägra ompröva sina ståndpunkter. Att akademiker och journalister ständigt slirar på sanningen för att den ska stämma med deras världsbild bekymrar dem föga. Men ibland blir det uppenbart. När det kom fram hur brittiska BBC och svenska SVT klippte USA:s president Donald Trumps tal på ett gravt missvisande sätt, fick vi en bra bild av hur de som säger sig företräda obunden och opartisk media har en stark bias och partisk agenda. Trump och hans efterföljare är definierade som post-truth, och då tycker man att det är legitimt att förvrida, fulklippa och ljuga om vad de står för eftersom det anses gynna en högre sanning – den vänsterliberala sanning som universitetsanställda akademiker står för.

Alternativmedier är mer källkritiska och belyser fler ståndpunkter än konventionella medier, vilket människor inser. Det är därför alternativmedia växer. Men för vänsterliberala akademiker och journalister är medborgarna en fördomsfull pöbel som måste få sanningen serverad av de rättrogna. Universiteten i västvärlden har blivit ideologiproducerande kyrkor där seriös forskning är underordnad politisk korrekthet. Det allvarliga är att detta sipprar vidare till hela utbildningssektorn. Lärare blir språkrör för dessa ”sanningar”, och det drabbar våra barn och ungdomar. Lärare som avviker från den politiska korrektheten riskerar sina anställningar och karriärer.

Vi bör vara hälsosamt skeptiska till dem som säger sig företräda sanningen. Genom att de utmålar det som inte överensstämmer med deras ideologi som post-truth, förlorar vi akademins verkliga värden, såsom ett kritiskt och nyfiket arbete för att få en allt bättre och mer korrekt bild av verkligheten.

Thomas Karlsson, filosofiedoktor i religionshistoria vid Stockholms Universitet och Fellow Researcher vid Yale University, USA.