Jag frekventerar ett gym i huvudkommunen.

Det hela började när min sjukgymnast, för drygt tio år sedan, konstaterade att om jag inte utförde vissa övningar på regelbunden basis så skulle mina ryggproblem inte kunna hanteras. Kort sagt inleddes då en ny vana i mitt liv. Ryggen är oftast helt okej numera och alla möjliga kroppsdelar får därtill lite välbehövlig motion.

En trevlig bieffekt av denna träningsrutin är de människor jag blivit lite bekant med. I denna text vill jag nämna Sally, som arbetar i receptionen.

Arbetar där igen, kan jag säga.

För drygt tre år sedan meddelade hon plötsligt att det var hennes sista vecka på gymmet. Hon skulle börja studera i Uppsala. Det handlade om kommunikation, sociala medier eller något relaterat. Jag önskade henne lycka till och sanningsenligt sa att många skulle sakna henne. Sally var en naturbegåvning när det handlade om det hon gjorde i receptionen – hantera folk, betjäna oss besökare med all möjlig information. Hon ordnade nya medlemskap åt folk som ville börja träna, och så vidare. Alltid med ett leende, alltid med en positiv och trevlig attityd. Vid ett tillfälle hade jag frågat henne hur hon alltid kunde vara på så gott humör.

– Människor är så härliga, var hennes uppriktiga svar, levererat med ett litet skratt och ett varmt leende.

Nu är hon åter i receptionen, med en något dämpad attityd och en bekymmersrynka i pannan. Hon förklarar att studierna nog varit okej. Uppsala var en trevlig stad och många av kompisarna var sådana att de hållit kontakt efter examen. Vad hade hon lärt sig? Det var lite oklart, med mina åldrade referenspunkter i det akademiska.

På jobbfronten var det segt. Hon söker jobb som kommunikatör, informatör och liknande. Inga bristyrken enligt flertalet källor. Trots det väller nyutexaminerade in på arbetsmarknaden. Ännu ingen intervju för Sally. Och studielånen har bildat en dyster tyngd i medvetandet och, på lite sikt, i budgeten.

Jag sa inte mycket mer än att jag återigen önskade henne lycka till. På träningscykeln funderade jag över min egen snirklande akademiska bana. Jag har ingen särskilt användbar examen. Det blev studier lite här och lite där under flera decennier, styrt mest av intresse och nyfikenhet. Men det var ytterligare två faktorer som skilde min situation från Sallys. Den första var att jag i stort sett under hela min studietid även arbetat, försörjt mig och sluppit ta studielån.

Den andra var att tiderna var annorlunda. Någon gång för sisådär 25 år sedan, när jag tog en del frilansuppdrag som skribent, hörde jag att varje år utexaminerades 1 000 personer från journalist- och skribentutbildningar. Av dessa var det en bråkdel som fick fast tjänst med anknytning till utbildningen, något fler fick frilansuppdrag. Marknaden för skribenter var övermättad, och det hade gått snabbt.

Ett skäl till att mina tjänster som skribent efterfrågades en tid var att jag hade körkort, egen bil och begrep en del om mekaniska tingestar, vilket krävdes i de uppdrag jag fick. Rena tillfälligheter för min del, med andra ord.

Det som inte ens existerade under min studietid lockar numera stora skaror av förhoppningsfulla. Nog hörde man talas om feminism som akademisk disciplin, men det var ett marginellt fenomen. I dag är genusteori, queeraktivism, feminism, klimat och postkolonialism föremål för studier på egna eller närliggande institutioner – detta i en mängd olika infallsvinklar. Tänkandet på dessa områden tillåts påverka i stort sett alla akademiska sammanhang. Häromdagen hörde jag om en akademisk studie som identifierade påståenden om klimatförändringar som hot mot demokratin i världen.

Jag vet inte hur arbetsmarknaden i dag ser ut för genusvetare, men gissningsvis är den lika dålig som den var för alla blivande kulturvetare jag träffade under min studietid.

Övertron på studier och akademisk bildning får paradoxalt nog en del bränsle som följd av överproduktionen. Ännu på 1980-talet hade en fil. kand. viss tyngd, i dag är fil. mag. något av en basnivå. En god vän bekräftar att ribban höjts. På hennes arbetsplats, ett departement, krävs i princip erfarenhet och en doktorstitel för att en intervju ska bli aktuell – detta för vad som förr kallades en simpel handläggartjänst. Många sökande är väldigt kvalificerade, intygar hon.

En nära släkting, en ung man med en doktorstitel inom någon termins räckhåll, får redan erbjudanden från konsultbyråer. Främst tycks det i hans fall vara lockande för konsulterna att i upphandlingssammanhang kunna erbjuda folk med fina titlar i sina team.

Och så finns den andra världen.

Min motorcykelåkande vän Gunnar har försökt pensionera sig i flera omgångar. Men varje gång har hans arbetsgivare sockrat villkoren med högre lön, mer ledighet och så vidare. Han har stannat i hytten till den grävmaskin som han manövrerar med stor skicklighet. Nu har Gunnar passerat 70. Han tycker det ändå får räcka. Vi får se hur det blir med den saken.

Saken är den att återväxten bland maskinförarna inte täcker behoven efter att Gunnar och hans erfarna generationskamrater slutar. På liknande vis förhåller det sig tydligen med allt från bilmekaniker, elektriker och rörmokare till anläggningsingenjörer och hissreparatörer – kort sagt alla de som faktiskt håller samhällets hjul i rörelse, ofta bokstavligen.

Vad är det då för vits med att utbilda bataljoner av unga människor till yrken (eller ”yrken”) som i många fall är rena hittepå-konstruktioner? En tankefigur i en skeptikers hjärna talar om att allt detta egentligen ingår i ett större indoktrineringsprojekt.

Kanske bör man helt enkelt kalla dessa kommunikatörer, genusvetare och deras likar för politikerväldets fotfolk?

AI ger mig följande information:

”Göteborgs Stad hade 253 kommunikatörer år 2020, enligt en kartläggning från Timbro som visade att dessa var fördelade över kommunens bolag, fackförvaltningar och stadsdelsförvaltningar. Det finns inget nyare offentligt tal som anger det exakta antalet kommunikatörer i dag, men antalet har troligen ökat sedan dess då kommuner har anställt fler kommunikatörer överlag.”

BILD: Affischen ”The Plumber Protects the Health of the Nation”, skapad omkring 1929 av det amerikanska företaget American Standard (tidigare Standard Sanitary).

Jacob Hansen är skribent, flanör och fri forskare inom Life-Style Design (pensionär). Kör gärna motorcykel. Före detta serieentreprenör. Bred akademisk inkompetens, blev fil kand (statsvetenskap) och fil mag (litteraturvetenskap) i lagom tempo. Bor med lagvigd hustru, mestadels i Stockholm. Har tre vuxna söner och barnbarn på gång.