Jordmånen för nya idéer är mer välkomnande i USA än i Sverige. Det beror på att amerikanarna är individualister medan vi svenskar är kollektivister. När en individualist stöter på en ny idé blir han inte provocerad om idén inte direkt inkräktar på individualistens egna intellektuella inmutningar. Men när en kollektivist råkar ut för en ny idé så blir han uppbragt just eftersom idén är ny vilket betyder att kollektivet ännu inte hunnit förhålla sig till den och intagit en gemensam ställning.

Den här skillnaden mellan USA och Sverige framträder tydligt i rådande attityder på klimatområdet. All motsägelsefull sakkunskap som existerar inom detta gebiet har utvecklats och i någon mån frodats i USA. Alla åsiktsriktningar finns där representerade, från de mest klimatalarmistiska till de mest skeptiska, och tycks av den allmänna opinionen tillmätas ett visst existensberättigande (eller också är det bara att allting USA är skapat efter Hollywoods förebild: kalejdoskopiskt och snabbt föränderligt i bjärta och skrikiga färger samt ömsom våldsamt och ömsom hjärteknipande).

I Sverige går det inte till på det sättet. Eftersom alla ska med går det långsammare, om alls, att implementera nya idéer som i USA redan har förverkligats, gjort nationella misslyckanden och återställts innan vi i Sverige, ofta klokt nog, hunnit begripa att något stort över huvud taget varit på gång. Jag tänker till exempel på hur kravet från Black Lives Matter om att avfinansiera polisen, ett samhällsexperiment med klart Hollywood-stuk, förverkligades och sedan togs tillbaka överallt i USA innan den fulla galenskapen i detta folkliga initiativ hade trängt in i våra svenska skallar, i varje fall i min.

Men nu handlar det alltså om rådande attityder till klimatet och dess eventuella förändringar. Jag undrar om den internationella alarmism som hittills dominerat världen är på väg att gradvis börja dunsta bort. (Helt internationell var den kanske aldrig eftersom entusiasmen hos majoriteten av fattiga FN-medlemmar mer berott på att de kunnat utnyttja västerlandets dåliga samvete för att klämma fram mer bistånd än på någon djupt känd oro för översvämningar och orkaner.)

Det kan vara felaktigt observerat av mig, men på senare tid tycks det ha kommit allt stridare floder med seriös information av det klimatskeptiska slaget. Den attityd som, förefaller det mig, håller på att slå igenom är densamma som dansken Bjørn Lomborg nästan ensam i Skandinavien har förfäktat i decennier, nämligen att vi kan lösa de problem eventuella klimatförändringar orsakar när de kommer samt att vi nu i stället bör försöka lösa de problem, såsom farliga sjukdomar, som mänskligheten faktiskt har.

En nyhet som alldeles nyligen slog ned var så stor att den förstummade svensk press till den grad att den knappt tordes nämna saken, nämligen att en av världens rikaste, mest betydelsefulla och mest klimatalarmistiska människor, Microsoftgrundaren Bill Gates, i en artikel i New York Times, vände på klacken i klimatfrågan och uppmanade världen att i stället satsa på teknisk utveckling:

Även om klimatförändringarna kommer att få allvarliga konsekvenser – särskilt för människor i de fattigaste länderna – kommer de inte att leda till mänsklighetens undergång”, skrev han. ”Människor kommer att kunna leva och frodas på de flesta platser på jorden under överskådlig framtid. Utsläppsprognoserna har gått ner, och med rätt politik och investeringar kommer innovation att göra det möjligt för oss att minska utsläppen mycket mer.

(Klimatalarmisterna slår tillbaka med att Gates har skumma motiv. Han föreslår detta bara för att kunna sälja små kärnkraftverk, vilket ska vara en ny verksamhetsgren för honom.)

En annan typ av avståndstagande från klimatalarmismen kommer från klimatavfällingarna, alltså folk som tidigare varit alarmister men med tiden kommit att byta åsikt. Dessa förefaller vara betydligt vanligare och dessutom mer sakkunniga i USA än hos oss. En av dem är skeptikern Ted Nordhaus som tillsammans med den lika världsberömde – alltså varje fall i USA – kollegan Michael Shellenberg startat Breakthrough Institute. Institutet tänker ungefär som danske Lomborg (tack Janerik Larsson för tipset).

Nordhaus ställer sig en viktig fråga som vi nog lite till mans och kvinns har funderat över:

Varför har så många smarta människor – forskare, ingenjörer, advokater och experter på offentlig politik, som alla kommer att säga att de ”tror på vetenskap” – fått vetenskapen om klimatrisker så fel?

Som svar pekar han på klargörande forskning från Yale:

Det första skälet är att högutbildade personer med hög nivå av vetenskaplig läskunnighet inte är mindre benägna att missförstå grundläggande vetenskapliga frågor än någon annan när fakta står i konflikt med deras sociala identiteter och ideologiska åtaganden. Dan Kahan, professor i juridik vid Yale, har visat att människor som är mycket oroade över klimatförändringar faktiskt har mindre korrekta åsikter om klimatförändringar överlag än klimatskeptiker, och att detta gäller även bland anhängare med hög utbildningsnivå och allmän vetenskaplig läskunnighet. På andra håll har Kahan och andra visat att i många frågor är högutbildade människor ofta mer benägna att envist hålla fast vid felaktiga övertygelser eftersom de är skickliga på att rationalisera sina ideologiska åtaganden.

Det andra skälet är att det finns starka incitament att överskatta klimatrisken om man försörjer sig  på klimat- och energipolitik till vänster om mitten. Miljörörelsens erövring av demokratisk och progressiv politik under den senaste generationen har varit i det närmaste total. Under tiden har klimatrörelsen effektivt blandat ihop konsensusvetenskap om klimatförändringarnas verklighet och antropogena ursprung med katastrofala påståenden om klimatrisker, för vilka det inte finns någon som helst konsensus.

Oavsett om du är en akademisk forskare, en politisk expert på en tankesmedja, en programansvarig på en miljö- eller liberal filantropi, eller en demokratisk kongressmedarbetare, finns det helt enkelt inget incitament att utmana den centrala uppfattningen att klimatförändringar är ett existentiellt hot mot den mänskliga framtiden. Och så faller alla in i ledet.

Att de som har den finaste utbildningen och de mest framskjutna positionerna inte sällan har fel, framför allt om deras månadslön är kopplad till felsynen, är en tanke som även slagit mig.