Eftersom du är känd för ditt goda förstånd och seriösa intresse för samhällsfrågor vill du kanske hjälpa mig att besvara en aktuell och knepig fråga.

Bakgrunden till frågan är ett numera, tror jag i alla fall, allmänt erkänt bekymmer, nämligen att invandringen inte blivit det lyft för Sverige som många framstående bedömare hade förväntat sig. Många skarpa hjärnor har därav dragit slutsatsen att invandringen sedan länge borde ha begränsats. Men – och detta är underlaget för mitt bryderi – några sådana nedskärningar har vi inte sett. Antalet utfärdade uppehållstillstånd har sedan rekordåret 2016, då det steg till 160 000, legat ganska stabilt på 100 000. En minskning till 94 000 inträffade förra året.

Frågan är kort sagt varför vi så envist upprätthåller en verksamhet som resulterar i till synes olösliga dilemman.

Efter att ha ägnat en hel del tankemöda åt denna kvistiga fråga inser jag att vi står inför vad Sherlock Holmes kallade ett trepipedilemma. Han graderade sina kriminalproblem efter hur många pipor tobak han behövde röka för att lösa dem och fler än tre pipor hade det aldrig behövts.

Den första pipan skulle Sherlock Holmes antagligen ägna åt att identifiera ett antal huvudmisstänkta, det vill säga, i det här fallet, de samhällsintressen som övertygar det härskande politikerväldet att dela ut ett i stort sett oföränderligt antal uppehållstillstånd trots de svårigheter som följer därav. Till möjliga huvudmisstänkta räknar jag bara riktigt starka samhällskrafter, det vill säga sådana som har telefonnumret till statsministern och inte tvekar att bruka det om det behövs.

Det ena sådana intresset är näringslivet. Näringslivet vill och har alltid velat ha en stor grupp rimligt kompetenta jobbsökande som genom sin myckenhet driver ned lönerna och gör arbetarklassen mer foglig. Man ska inte underskatta de fördelar som en ordentlig arbetslöshet ställer i utsikt för näringslivet. När näringslivet talar för sin sak, det vill säga begär mer invandring, uttrycks behovet ofta som en brist på utländsk spetskompetens. Som gammal företagare kan jag väl föreställa mig att ärendet ligger näringslivet varmt om hjärtat. Jag kan till och med tänka mig att näringslivet efter första drinken på fredagskvällen ringer statsministern till och med efter arbetstid för att ha ett allvarssamtal om problemet.

Det andra möjliga immigrationsentusiastiska intresset, som jag ser det, är den jättelika administrationsbyråkrati som sköter migrationsindustrin, en näringsgren som tillsammans med den övriga offentliga apparat som förvaltar det svenska välfärdssystemet i omfång och samhällelig betydelse, särskilt det senare, mycket väl torde kunna mäta sig med näringslivet. Till exempel har välfärdsbyråkratin media i sin hand om man bedömer efter antalet artiklar av universitetsprofessorer som kräver mer pengar till välfärden jämfört med antalet motsvarande publicerade artiklar med yrkanden på minskat regelkrångel för företagen.

För de samlade välfärdsadministratörerna är migranterna inte bara en viktig del av det mentala existensberättigandet utan dessutom grunden för försörjningen. Utan hundratusen nyanlända klienter per år skulle detta samhällsintresse ha svårt att inför politikerväldet motivera sina årliga anslagsäskanden i hundramiljardersklassen. I sista hand gäller det välfärdsadministratörernas löner.

Kanske har även detta intresse kurage nog att ringa statsministern och framlägga sina synpunkter. Med tanke på statsministerns tidigare arbetslivserfarenheter är det kanske lättare för välfärdens förespråkare än för näringslivets att komma med övertygande argument. Vad tror du? Har du rökt en tredje pipa? Finns det kanske någon ytterligare intressent som ser till att upprätthålla nivån på beviljade uppehållstillstånd? Eller räckte det med dessa två sammanfallande intressen?