
En av mina käpphästar, kanske den vackraste och mest kraftfulla av dem, är att vårt statsskick, som själv kallar sig demokrati, mer tydligt borde benämnas politikervälde. Denna teori formulerades redan 1911 av den tyske sociologen Robert Michels. Demokrati leder till ombudsmannavälde eftersom alla medborgare inte kan medverka vid nationens beslutsfattande utan av omständigheterna tvingas utse ombud som snart blir de verkliga härskarna. Wikipedia förklarar Michels tankegång ytterligare:
Detta beror inte på någon ledares ondska utan på strukturella orsaker. Varje organisation behöver någon form av ledning. De som är engagerade och tar ett större ansvar i organisationen belönas med ledande roller. Ledningen organiserar sig därefter som en grupp för att stärka sina gemensamma intressen. När en organisation blir permanent, bildas ett funktionärsskikt, som förr eller senare blir till fåtalsvälde.
Alla härskarskikt måste ha en legitimerande huvuduppgift. Kapitalisternas uppgift under den epok när kapitalistklassen härskade var att utveckla produktivkrafterna och skapa sysselsättning. Karolinerkungarnas uppgift var att först bygga upp och sedan förskingra en armé. När nya härskare tar makten skriver de ibland ett dokument, en grundlag eller konstitution, där de nya härskarnas huvuduppgift anges. År 1974 kände sig det svenska politikerväldet tillräckligt varmt i kläderna för att författa en regeringsform där det beskriver hur det uppfattat sin uppgift:
Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa.
Politikerväldets uppgift är helt enkelt att bygga en välfärdsstat. Detta åliggande är emellertid för stort för några tusen aktiva politiker. Mycket fler är de inte. Till sin hjälp för att administrera sitt maktsystem har de därför byggt upp en miljonhövdad kår av byråkrater och offentliga tjänstemän som tjänar politikerväldet på samma vis som karolinerarmén tjänade Karl XII. Utöver dessa två – politikerna själva och deras byråkrater – har systemet ett ytterligare omistligt stödben som består av klienterna. Dessa är de grupper som enligt grundlagen ska förses med personlig, ekonomisk och kulturell välfärd samt arbete, bostad, utbildning och trygghet.
Den som har begripit detta kan få godkänt i grundkursen om Sverige (som även bör erbjudas på lätt svenska av SFI). Den som vill ha spets på betyget måste också kunna förklara att det vid sidan av dessa tre sociala klasser finns en grupp som motsvarar de egendoms- eller kastlösa i andra samhällen, nämligen de nettoskattebetalande löntagarna i den privata sektorn, de som knyter näven i byxan och morrande frågar vad fan de får för pengarna.
Jag trodde fram till nyligen att Sverige var först och skickligast av alla världens länder med att konstruera en samhällsordning enligt ovan. Men ju mer jag studerar historiska dokument, desto mer övertygas jag om att vårt land var fångat av samma stormvind som andra västerländska länder. Till exempel var det presidentänkan Roosevelt som år 1948 drev igenom Förenta Nationernas förklaring om de mänskliga rättigheterna, till exempel att envar självanställd malisk getherdes har rätt till betald semesterersättning. På liknade sätt har de mest bisarra moderna idéerna om mänskliga rättigheter, såsom fri könskirurgi för tonåringar, troligen uppfunnits i USA. Möjligen har det, åtminstone till nyligen, mer homogena Sverige varit snabbare med att lagstifta om och införa möjliggörande bidrag för sådana stolligheter.
I övrigt har jag blivit alltmer övertygad om att det svenska politikerväldet, som alltså verkar ha mindre utvecklade avläggare i andra länder, fann sin form på nittonhundrasjuttiotalet då inte bara den svenska grundlagen, som var ett slags kröningsfest för politikerväldet, gjorde sitt officiella inträde i historien, utan det också avhölls internationella efterfester där delegaterna enades om att utvidga politikernas makt i hela världen. Jag tänker till exempel på FN-konferensen om Den Mänskliga Miljön som avhölls 1972 i Stockholm (på bilden kommer ledande delegater symboliskt cyklande).
I Stockholm formulerades det första internationella miljödokumentet. Det bygger på 26 principer varav nästan alla handlar om att politikerna resolut ska kolonisera, erövra, planera, reglera och administrera en tills vidare tämligen jungfrulig del av tillvaron, således miljön:
Människan har ett högtidligt ansvar att skydda och förbättra miljön för nuvarande och kommande generationer.
Jordens naturresurser, inbegripet luft, vatten, mark, flora och fauna, och särskilt representativa urval av naturliga ekosystem, bör skyddas till gagn för nuvarande och kommande generationer genom noggrann planering eller förvaltning, beroende på vad som är lämpligt.
Naturskydd, inklusive vilda djur och växter, bör därför ges betydelse i planeringen av den ekonomiska utvecklingen.
Miljöpolitiken i alla stater måste förbättras.
Rationell planering är ett viktigt verktyg för att förena eventuella konflikter mellan utvecklingsbehov och behovet av att skydda och förbättra miljön.
Planering bör tillämpas på mänskliga bosättningar och urbanisering, i syfte att undvika negativa effekter på miljön och uppnå maximala sociala, ekonomiska och miljömässiga fördelar för alla.
Staterna skall säkerställa att internationella organisationer spelar en samordnad, effektiv och dynamisk roll när det gäller att skydda och förbättra miljön.
Det slutar med att en bonde inte får fälla ett träd på sin egen mark för att en ovanlig skalbagge har siktats i närheten.


