Den kristna biståndsorganisationen Diakonia har hög svansföring. De skriver på sin hemsida att världen blivit en bättre plats på grund av deras outtröttliga biståndsarbete. De skriver också att världen samtidigt blivit en sämre plats eftersom Diakonia ännu inte får så stora donationer som de önskar. Det är i alla fall så jag tolkar deras skrytsamma presentation.

Med den självbilden är det kanske inte så konstigt att Diakonia drar till sig personer som Magnus Walan. En man som, på årsdagen av den värsta massakern på judar sedan andra världskriget, väljer att osynliggöra den israeliska gisslan och förminska deras lidande.

Magnus Walan har, åtminstone av kristna organisationer och publikationer, hyllats för sitt arbete för ”mänskliga rättigheter”. Men vad innebär mänskliga rättigheter för honom? Det är inte helt lätt att veta. Han gör nämligen klart att han inte ser någon skillnad på de oskyldiga civila som kidnappades av Hamas den 7 oktober och de livstidsdömda palestinier – många av dem mördare och terrorister – som sitter i israeliska fängelser.

En kristen biståndsentusiast, som säger sig värna ”mänskliga rättigheter”, anser alltså att barnen Bibas och de andra som tagits till fånga av Hamas är att jämföra med brottslingar som dömts för mord och terrordåd.

Det här är ett klassiskt grepp bland de som vägrar erkänna Hamas skuld men som, genom att låtsas bry sig om de israeliska gisslan, slipper undan granskning. Men sanningen är att om Magnus Walan hade minsta lilla rättskänsla i sin av självrättfärdighet jäsande kropp så skulle han aldrig ha lagt upp det här inlägget på tvåårsdagen av 7 oktober.

Hade han haft ett uns av moral skulle han istället ha låtit den dagen bli en minnesdag för alla de – barn, unga, kvinnor, män, åldringar – som föll offer för terrorn.

Magnus Walan är inte ensam. Den kristne journalisten Gert Gelotte, som gärna medverkar i skrifter som Proletären och ETC, utnyttjade också årsdagen för att bagatellisera massmordet så mycket han förmådde.

Hamas mördade alltså 1200 civila, däribland barn och kvinnor, och kidnappade flera hundra – av ”desperation”.

”Nej jag sympatiserar inte med Hamas massmord på civila israeler. Men…”

Detta lilla ord som säger så mycket.

Gelotte får medhåll från andra självutnämnt goda och fina människor, som bland annat är bekymrade över att man förväntas fördöma Hamas. Det är orättvist!

De här människorna drivs bara av en enda sak: hat mot Israel och därmed, i förlängningen, hat mot judar.

Den här typen av åsikter är helt rumsrena i Sverige idag och inte bara det – de anses dessutom visa att man är en god människa. Då är det inte så konstigt att det plötsligt anses vara helt i sin ordning att skrika efter ”intifada” i det offentliga rummet.

Bild: Magnus Walan, en av Diakonias experter (Skärmdump Diakonia)

Emma Olsson är lokalreporter i en mindre mellansvensk stad. På Det Goda Samhället skriver hon under pseudonym.