Kanske driver jag mina käpphästar för hårt, särskilt den möjligtvis präktigaste hingsten i mitt stall, han som egentligen heter Politikerväldet men uppträder under artistnamnet Välfärdsstaten. Men eftersom det är så få som törs ta ut honom på banan faller det på min lott att ge honom den exercis han behöver för att utveckla sina krafter.

Jag gillar samhällsgrubblare som presenterar enkla tankar. Det är viktigare att tankarna är enkla än att de är rätt, ty texternas enkelhet tillåter läsaren att snabbare upptäcka eventuellt förekommande fel i konstruktionen.

Andreas Johansson Heinö på Timbro (bilden) brukar uttrycka sig begripligt såsom i den här uppsatsen där han understryker en sak som vi kanske hade glömt. Vad Heinö vill belysa ”är ett pågående skifte i synen på Amerika: från ett land uppbyggt kring en idé till ett land uppbyggt kring ett folk. Det kan låta som en detalj men är i själva verket en förändring med dramatiska konsekvenser.

Här hör vicepresidenten JD Vance till en av de mer välartikulerade. I flera tal, senast i juli i år, har han explicit beskrivit USA som ett land för ett specifikt folk: 

America is not just an idea. We’re a particular place, with a particular people, and a particular set of beliefs and way of life. 

Ett land som den med amerikanska förfäder äger mer rätt till än den som bara sluter upp kring de idéer som kommer till uttryck i konstitutionen…

Men USA har alltid representerat något annat. Idén om USA som en nation som är öppen för alla har vårdats ömt, från Thomas Jefferson till Abraham Lincoln till Ronald Reagan. Det var rent av detta budskap som Reagan valde att ta avsked med när han i januari 1989 höll sitt allra sista tal som president: 

You can go to live in France, but you cannot become a Frenchman. You can go to live in Germany or Turkey or Japan, but you cannot become a German, a Turk, or a Japanese. But anyone, from any corner of the Earth, can come to live in America and become an American.”

Om Heinö verkligen har rätt i att en sådan mentalitetsförskjutning inträffat i USA är det oroväckande eftersom USA:s storhet har legat just i att det varit annorlunda än Europa. Den stora skillnaden, säger jag, inte Heinö, är att USA tagit det där med frihet för alla människor, vare sig deras släkt  befolkat landet sedan evigheter tillbaka eller om de anlänt för en månad sedan. Den amerikanska idén var att alla skulle behandlas lika.

Men vad vi européer, särskilt svenskarna, menat med likabehandling är motsatsen till vad amerikanerna ursprungligen hade tänkt sig. Den stora skräcken för The Founding Fathers, som snart drev ett befrielsekrig mot förtryckaren George III, var att deras nya demokrati skulle urarta till ett nytt förtryckarvälde. Det viktigaste av allt var för dem att hålla staten under kontroll. Därför måste medborgarna ha rätt att beväpna sig mot staten. Det är ingen tillfällighet att rätten att bära vapen infördes i konstitutionen som tillägg nummer två (“A well regulated Militia, being necessary to the security of a free State, the right of the people to keep and bear Arms, shall not be infringed.”)

Det är denna grundläggande skillnad mellan USA och Europa som Heinö, liksom jag, föreställer sig hotad i takt med att amerikanen i gemen inte längre uppfattas som en motsvarighet till Geijers Odalbonde, han som vildsint men respektfullt ville försvara sin självständighet mot statens snokande fingrar:

Mig mycken lärdom ej är tung,
Jag vet blott vad är mitt.
Vad rätt är, ger jag Gud och Kung,
Och njuter resten fritt.

Man vet förstås inte om Heinö har rätt i att det faktiskt pågår ett sådant skifte i amerikanernas mentalitet. Ännu mindre vet man vad ett sådant möjligt skifte skulle kunna bero på. Det är här jag leder min svarte springare in på banan och ser honom frusta så att det flyger fradga ur hans mun. Jag tror att vi måste leta efter orsaken till en sådan förändring i demokratiernas inneboende och medfödda tendens att förvandlas från folkstyre till politikervälde. Även amerikanerna, som under ett kvarts årtusende noga kontrollerat att överheten inte kommit för nära medborgarna och tagit sig friheter, låter sig numera mutas av den trygghet en förment god stat utlovar. Den just nu pågående kampen i kongressen, som lett till hemförlovandet av 750 000 statsanställda som antagligen inte kommer att få någon lön för tvångssemestern, med risk för ytterligare permitteringar, handlar om välfärden. Ska kongressen då, med en statsskuld på 125 procent av BNP, anslå ytterligare subventioner för att driva Obamas sjukvårdsplan till vilken 24 miljoner amerikaner anslutit sig?

Verkar en sådan förklaring, det vill säga att de förändringar som Heinö pekar på har att göra med att välfärdstänkande trängt in i den amerikanska folksjälen, alltför fantasifull? Minns då de Tocqueville, den franske ädling som i början av artonhundratalet besökte USA för att studera denna epokgörande nya ordning där folket skulle bestämma. Han föreställde sig med fasa hur demokratin skulle utvecklas:

Över denna människomassa reser sig en oerhörd förmyndarmakt, som åtar sig att ensam sörja för dess behov och vaka över dess öde. Denna makt är absolut, minutiöst noggrann och fungerar med fullkomlig regelbundenhet; den är också förutseende och mild. Den skulle likna en fader – om den som en fader hade till uppgift att förbereda människorna för det vuxna livet; men den försöker i stället att oåterkalleligen kvarhålla dem på barndomsstadiet… Den sörjer för deras trygghet, förutser och tillfredsställer deras behov, underlättar deras nöjen, leder deras viktigaste angelägenheter, dirigerar deras näringsliv och fördelar arven. Ack att den inte helt och hållet kan befria dem från besväret att tänka och mödan att leva!