Den 20 januari 1942 avhölls en betydelsefull konferens i Berlinförorten Wannsee. Under ordförandeskap av Reinhard Heydrich (bilden), chef för säkerhetspolisen, träffades fjorton ledande representanter för nazistpartiet, SS och den tyska statsförvaltningen. (På YouTube finns flera kortfilmer om händelsen, till exempel den här). Syftet var inte att resonera om huruvida alla judar skulle förintas, ty det var redan bestämt, utan att planera de praktiska detaljerna.
Om man har bestämt sig för att ta livet av sex miljoner judar är beslutet om massmordet en smal sak jämfört med själva förverkligandet. Beslutet kunde Hitler på egen hand fatta och underteckna, men när det kom till genomförandet stod de församlade tyskarna inför svårigheter som måste hanteras på ett juridiskt korrekt sätt. Tyskland var trots allt en rättsstat.
Bland konferensdeltagarna fanns nio höga tjänstemän från olika statsdepartement. Åtta stycken var ”promoverade”, vilket jag tror betyder ”disputerade”, jurister. Det var kort sagt gräddan av Tysklands vassaste lagkloka, folk som skulle anstränga sig till det yttersta för att så rättvist och regelmässigt som möjligt följa bokstaven och andan i dem förelagda uppgifter.
Den förelagda uppgiften var alltså att döda alla judar. Redan där upptornar sig känsliga problem för den elit av byråkrater som samlats i Wannsee. Vad är, noga taget, en jude? En vanlig människa kan nöja sig med ett vagt och ungefärligt svar, men när statens kraft ska läggas bakom definitionen duger det bara med skarp intellektuell och juridisk precision.
När man fastställt om judar i allmänhet ska lämnas i fred eller skickas till koncentrationsläger kommer följdfrågan om behandlingen av halvjudar. Den frågan var för svår att hantera för tjänstemännen i Wannsee. ChatGPT utreder hur denna svårighet i praktiken angreps:
Här kommer en sammanställning av hur reglerna för “Mischlinge” (halv- och kvartsjudar) faktiskt tillämpades i praktiken efter Wannseekonferensen:
1. Efter 1942 – förvirring och motsägelser
Wannsee-protokollet fastställde principerna, men inget enhetligt dekret trädde direkt i kraft. Det ledde till att olika myndigheter tolkade reglerna olika – ibland mildare, ibland brutalare.
2. Halvjudar (Mischlinge av första graden)
- Många blev inte omedelbart deporterade, utan levde kvar i Tyskland fram till krigets slut — särskilt om de hade ”ariska” makar eller barn.
- De var dock under ständig övervakning av Gestapo, kunde tvingas till tvångsarbete och fick inte arbeta i statliga tjänster.
- Från 1943 började vissa deporteras, särskilt om de saknade skydd genom äktenskap eller hade förlorat sina undantag.
- En del tvångssteriliserades för att undvika deportation — det sågs som en ”kompromiss” i nazisternas logik.
3. Kvartsjudar (Mischlinge av andra graden)
- Betraktades ofta som ”blandtyskar” och slapp deportation.
- Men de var inte fria: de kunde nekas universitetsstudier, vissa yrken, giftermål med ”ariska” personer, och var ständigt i riskzonen om nya order kom.
- Mot slutet av kriget ökade även förföljelsen av denna grupp, särskilt i kaotiska perioder 1944–45.
4. Blandäktenskap
- De mest komplexa fallen:
- Om judisk man + arisk kvinna: kvinnan kunde ibland skydda mannen från deportation (”privilegierat blandäktenskap”).
- Om judisk kvinna + arisk man: skyddet var svagare — fler av dessa familjer splittrades eller deporterades.
Detta kan verka som en uttömmande analys av situationen, men i verkligheten var det mer komplicerat. Om en arisk kvinna gifte sig med en judisk man kunde mannen slippa undan om han inte såg judisk ut. Men om han hade krokig näsa och tunga ögonlock betydde det antagligen en tågresa till Auschwitz.
Det fanns dock många frågor som mötesdeltagarna i föredömlig ordning och utan inbördes stridigheter kunde enas om, till exempel fördelningen av järnvägsvagnar mellan olika ministerier. Judeutrotningen och de därmed sammanhängande kraven på rullande materiel kunde ha ställt till allvarliga konflikter mellan olika brukare av tågen. Den tyska invasionen av Sovjetunionen, som avkrävde folkhushållet all tillgänglig transportkapacitet, hade inletts bara sex månader före konferensen. Att ordförande Heydrich, som mördades av den tjeckiska motståndsrörelsen när han ett halvår senare hade blivit ställföreträdande riksprotektor för Böhmen-Mähren, lyckades bilägga sådana potentiellt förödande byråkratiska tvister visar hur effektivt ett sådant förvaltningssystem kan vara under en beslutsam ledning.
Den som föreställer sig att Tysklands skändligheter under andra världskriget berodde på att de högerextrema nazisterna tagit kontroll över landet kan här få någonting att fundera på. Var det verkligen en nästan folkvald österrikisk före detta korpral som låg bakom eller var det den vältrimmade tyska byråkratin? Frågan är relevant för oss svenskar här och nu. Vi styrs av ett folkvalt politikervälde som är maktlöst i förhållande till den mångmiljonhövdade och välorganiserade byråkrati som hittar de tunnaste ursäkter för att nästla sig in i varje skrymsle av medborgarnas tillvaro. Slå upp ”Chat control” om du inte tror mig. Ställ dig därefter frågan vilket som är det största hotet mot medborgarnas frihet, om det är nazister och andra högerextremister eller om det är den offentliga byråkratin.
Med lite eftertanke – och med hänsyn till regel- och direktivfabriken i Bryssel, som ständigt förser byråkratin med nya maktmedel – är det kanske rättare att säga att politikerväldet går byråkratins ärenden.
DET GODA SAMHÄLLET 