Bruttonationalprodukten, kanske särskilt bruttonationalprodukten per capita, är ett konstigt djur som människan ännu inte fullständigt begripit sig på. Grundförståelsen är att BNP anger summan av de nyttigheter som under en viss period produceras av ett antal individer, till exempel en nations medborgare och övriga boende. Eftersom det handlar om nyttigheter och nyttigheter är bra saker så vet vi att BNP är bra. BNP och BNP per capita är enligt en samhällelig överenskommelse bra i proportion till sin storlek vilket betyder att om produktionen fördubblas så har livet för de berörda blivit dubbelt så bra.

De observationer jag gjorde i föregående stycke är vetenskapligt korrekta i nationalekonomisk bemärkelse. Alla vet om det och instämmer. Om BNP skulle minska, Gud förbjude, så vet vi att livet blir problematiskt.

Emellertid ligger i denna fråga, liksom i så många andra, hundar begravda. Om BNP per capita, alltså även för mig, växer med femtio procent så har min livskvalitet ökat med femtio procent. Men vad händer om det inte känns så? Under detta årtusende har svensk BNP per capita vuxit med ungefär sextiofem procent. Är mitt och alla andra svenskars liv nu sextiofem procent bättre än år 2000?

Nu ska vi inte försöka snacka bort problemet genom att le överlägset och säga att dumma ifrågasättanden bara består av känslomässigt trams som inte påverkar vetenskapen. Men bland de nyttigheter som räknas med i BNP och definitionsmässigt antas utgöra fördelar återfinns faktiskt även saker som vi egentligen inte vill ha, till exempel gängmord som ökar BNP med vad det kostar att hålla igång polis, sjukvård och den slutna ungdomsvården. Sådant antas höja vår livskvalitet med lika mycket som det kostar även om vem som helst fattar att det är skadligt och onödigt med gängmord.

Till samhällets märkvärdiga drag hör alltså att det ibland tvingar oss – och räknar det som en livskvalitetshöjning! – att göra saker som vi inte vill göra eller göra saker som vi tycker är helt snurriga och bara existerar för att några fått för sig att sakerna är angelägna. Jag tänker exempelvis på pyramiderna i det antika Egypten vars årliga anläggningskostnader måste ha räknats in när tidevarvets statistiska myndigheter beräknade årets bruttonationalprodukt. Verksamheten var helt bortkastade om du frågar mig även om jag förstår att de efter några tusen år förvandlats till lönsamma mål för turistresor. Tutankhamon kan vara nöjd.

Konsekvensen av allt detta är att samhällena kan registrera imponerande höjningar av BNP per capita utan något har blivit bättre. Jag tycker inte att mitt liv har blivit 65 procent bättre sedan millenieskiftet även om Statistiska centralbyrån påstår det. Frågan är vad vårt samhälle gjort för att kunna redovisa sådana BNP-förbättringar utan att det märks i verkligheten. Vad är vår motsvarighet till pyramiderna?

Vi vet det allihop. Det är den stadigt växande byråkratin, som hänger ihop med vår tids politikervälde men även existerar i de privata företagen, som förklarar hur vi lyckas öka BNP utan att något blir bättre. Horder av människor går till sina kontorsjobb utan att göra nytta för något annat än att de själva får lön (som alltså räknas in i BNP). Jag vill påpeka att vi slarvar, jag också, när vi uteslutande förbinder byråkrati med offentlig verksamhet ty om något vuxit med meningslös kraft under detta sekel så är det näringslivsbyråkratin.

Åtminstone tror jag det. På internet råkade jag hitta en redogörelse från London om detta högmoderna fenomen som jag inte vill undanhålla dig:

Häromveckan fikade jag med en bekant som jobbar på en stor konsultfirma. Hon ägnade 20 minuter åt att förklara sin roll för mig. Inte för att det var komplicerat, utan för att hon försökte övertyga sig själv om att det fanns. ”Jag gör det lättare för intressenterna att samordna tvärfunktionella arbetsflöden”, säger hon. Skrattade sedan. ”Jag vet verkligen inte vad det betyder längre.”

Hon är inte ensam. Jag träffar hela tiden människor som beskriver sina jobb med ord som de aldrig skulle använda i en normal konversation. De deltar i möten om möten. De skapar PowerPoint-presentationer som ingen läser, som delas i e-postmeddelanden som ingen öppnar, som genererar uppgifter som inte behöver göras.

Det konstigaste: Alla vet. Gå genom de finansiella distrikten i vilken större stad som helst klockan 8 på morgonen och du kommer att se tusentals människor som ser målmedvetna ut. Skarpa kostymer, kaffe i handen, samtalen har redan börjat. Det hela ser imponerande viktigt ut.

Men om du pratar med samma personer var för sig kommer en annan historia fram. De sitter i möten efter varandra där ingenting bestäms. De hanterar projekt som främst finns för att rättfärdiga existensen av projektledare. De skapar strategier för strategier, optimerar saker som inte behövde optimeras, stör saker som fungerade bra.

Hur går det här om att byråkratin i vårt samhälle äter upp det ekonomiska överskottet ihop med att välfärdsklienterna kostar en hel del, vilket jag brukar anföra? Fritt och oansvarigt gissat skulle jag tro att det kostar långt mer än en krona i administrationen att dela ut en krona i bidrag.