Jag älskar tidiga mornar. Ofta vaknar jag i ottan, långt innan det blir ljust, och det är sällan jag har lust att somna om. Jag brukar gå upp och koka en kanna kaffe istället och sen sätter jag mig vid köksbordet och filosoferar om stort och smått. Mest smått, om jag ska vara helt ärlig.

Ofta tänker jag på sånt som varit och på människor jag känt och älskat, som inte är i livet längre. På något känns de särskilt nära just timmarna innan det ljusnar, innan världen riktigt har vaknat till. Mamma och pappa, morfar – men också de andra, de som jag aldrig fick lära känna. Både mormor, farmor och farfar dog långt innan jag föddes, men det gör inte bandet till dem mindre starkt.

Jag tänker ofta på hur de arbetade och slet, bokstavligt talat i sitt anletes svett, samtidigt som de fostrade sina barn att bli skötsamma och dugliga vuxna. Och tänk så många kunskaper de besatt – kunskaper som gått i arv i generationer. Såning och skörd, djurhållning, hur man tar vara på allt från slaktdjuren, sömnad och reparationer, matlagning och bakning, hur veden ska staplas för att den ska hålla sig torr över vintern, hur man hugger i skogen…

Det är många kunskaper som gått förlorade från en generation till en annan och varför? För att alla småbruk skulle slås sönder och allt skulle ske med stordrift.

Det är förstås inte hela sanningen. Men ändå. Man ska inte glömma att folkhemmet inte bara byggdes med människors bästa i åtanke, utan också med en stor portion socialistiskt förakt för de självägande bönderna.

Och så tänker jag på hur det ser ut idag, när vissa skriker och råmar om att barnfamiljer kan bli ”tusenlappar fattigare” för att regeringen inför ett bidragstak.

Det låter förstås alldeles förfärligt. Men när man tittar på vilka summor det handlar om blir det snarare förfärligt att bidragstaket inte har införts långt tidigare. En familj med fem barn som idag kan få ut 46 500 kronor i bidrag kommer, efter att reformen införts, kunna få ut högst 38 300.

Vi pratar alltså om skyhöga bidrag till att börja med – en större summa pengar än många får ut som jobbar i låglöneyrken. Jag kan verkligen inte förstå hur det kan finnas en enda människa som tycker att det är rimligt att man kan få ut mer i bidrag än om man jobbar.

Häromdagen såg jag Miljöpartiets Amanda Lind sitta i tv och, med fånig uppsyn, kritisera den nya reformen. Varför? Vad är det som är rättvist med att vissa människor kan få ut mer i bidrag än andra får i lön?

Det stora felet med bidragstaket är, förutom att det inte införts tidigare, är att bidragen är alldeles för höga även efter reformen. Det är orättfärdigt att människor, som sliter och släpar för att få sin vardag att fungera, ska betala så mycket för att andra ska slippa ta sig ut på arbetsmarknaden och skaffa en egen försörjning.

Sånt kan man fundera på i ottan, medan det fortfarande är mörkt ute.

Foto: Pixabay