Netflix har just släppt en dokumentär om den norska prinsessan Märtha Louise, som revolterar mot sin familj genom att hänge sig åt allehanda idiotier. Hennes livskamrat – eller åtminstone partner för tillfället – är en ökänd ”schaman” som poserar sig fram genom tillvaron och får korkade kvinnor på fall.

Just korkade kvinnor. Men i mediebruset utmålas kvinnor som Märtha Louise som ”starka”.

Att mediekåren väljer att etikettera just de svagaste kvinnorna som ”starka” är ett problem för kvinnor som de facto ÄR starka. Kvinnor som gör det de ska, som lever sina liv så väl som de kan, tar ansvar för barn och familj och gör det bästa av den lott livet tilldelat dem.

I dagens samhälle utmålas de som mindre värda just för att de lever så som kvinnor levt i alla tider – på ett sätt som skapat välstånd både i familj och omgivande samhälle och som gjort barn till trygga vuxna.

Det är omöjligt att här inte ta upp min egen farmor som, under relativt knappa förhållanden, fostrade 15 barn till dugliga och trygga vuxna. Men farmor Hilda var långtifrån ensam. Hennes generation var fylld av kvinnor som visste sitt värde och som satte en ära i att finnas där för sina barn och sina makar.

Numera beskrivs de ofta som ”ojämlika”. Det var de inte. Genom att bejaka sina kvinnliga egenskaper blev de tvärtom mer jämlika än många (kanske de flesta) kvinnor är idag. Min farmor och farfar hade sina separata sysslor, sådant de hade ansvar för i vardagen. Men ingen av dem skulle ha klarat sig lika bra utan den andre. De kompletterade varandra och strävade framåt, som ett par, en familj, en enhet.

Det där synsättet, som en gång byggde landet, började krackelera redan när jag växte upp i slutet av 60-talet. Plötsligt skulle kvinnor vara ”frigjorda” och ”självständiga”, hette det – men hur självständig och fri är egentligen en kvinna som ständigt blir itutad att moderskapet är en fälla, att äktenskapet är ett hinder, att omsorgen av de egna barnen är förlegad och fel?

Om man tittar på de kvinnor som har beskrivits som ”starka kvinnor” ser man ganska snart samma mönster. Ett exempel är hur författaren Kerstin Thorvall beskrivits, av kulturskribenter men också i SVT:s tv-serie som finns på SVT Play.

Serien är förvisso välspelad och bra – men att SVT presenterar den som en skildring av en ”stark kvinna” är fullkomligt absurt. I själva verket handlar den om en kvinna som ständigt befann sig på gränsen till nervsammanbrott, som bar sig åt som ett kräk mot sina barn och som utnyttjade allt och alla för att få en plats i kändis-soffan.

Ett annat exempel är Greta Thunberg, som hyllats av en samfällig mediekår över hela världen. Idag visar hon att hon i själva verket är så svag att hon låter sig tjusas av terrorister och fanatiker. Och hur är det med Zara Larsson? Vad är så ”starkt” med henne? Att hon, på fjortisars tvärsäkra vis, uttalar sig nedsättande om män? Det är ju bara barnsligt. Och feministgurun Beyoncé, som har klippkort hos plastikkirurgen och opererar om sig i parti och minut för att se sexig ut? Det tyder inte på styrka – utan på motsatsen.

Och så Märtha Louise då, för att återgå till Netflixdokumentären. En dokumentär som beskriver henne som ”stark kvinna” som går sin egen väg – när hon i själva verket tycks vara så svag att hon går på vad och vem som helst. Det är verkligen sorgligt hur kvinnosläktet utvecklats genom åren.

Bild: Märtha Louise under en föreläsningsturné 2019, Wikimedia Commons