Ibland formulerar man något självklart och bara för att man satt ord på saken kan det i lyckliga fall öppnas fruktbara synsätt. Jag skrev nyligen att den svenska staten har två metoder att hantera sociala problem: dels med hjälp av välfärdsapparaten, dels med ianspråktagande av våldsapparaten, alltså polisen.

Den observationen är nog självklar, men jag hade inte tänkt tanken på det sättet tidigare. Vilken metod staten väljer i det enskilda fallet säger en hel del om samhällets grundläggande uppfattningar i avgörande frågor, till exempel människosyn.

Vi tar ett påhittat exempel. Tjugotvåårige Anders har stulit en bil, kört berusad och krockat mot ett hus och därefter återfunnits av polisen sovandes ruset av sig i bilens baksäte. Är detta ett fall för välfärdsapparaten eller för våldsapparaten? Svaret beror inte minst just på gällande människosyn.

Ett tänkbart synsätt är att Anders är en slyngel som borde ha kunnat ta ansvar för sig själv, men i stället valt att begå handlingar som skadat och hotat att skada andra människor och som därför ska straffas. Med det synsättet är Anders ett fall för våldsapparaten, till domstol och kanske fängelse med honom!

Ett annat tänkbart synsätt är att Anders inte är personligen ansvarig för sin förseelse eftersom omständigheter över vilka han inte rått förmått honom att handla på detta vis. Farsan söp och slog morsan som knarkade och Anders hade alltid lämnats vind för våg och med tanke på att han dessutom mobbats i skolan och tidigt hamnat i dåligt sällskap kunde det knappt gå på något annat sätt. I det perspektivet känns det fel att straffa Anders eftersom han redan bestraffats av sin uppväxtmiljö. Med detta synsätt blir den unge förövaren ett naturligt fall för välfärdsapparaten. Den har till uppgift att med olika slags terapi och sociala insatser försöka göra en riktig, ansvarstagande samhällsmedborgare av Anders.

Jag säger inte att det ena synsättet är fel och det andra rätt. Jag säger att de är olika och att staten i varje enskilt fall måste bestämma sig för vilket synsätt den ska välja. Det handlar alltid om avvägningar.

Därmed kommer vi till vad jag tror. Jag tror att våldsapparatens, polisens, synsätt dominerande i Sverige fram till för kanske femtio år sedan, men att välfärdsapparatens synsätt sedan dess gradvis flyttat fram positionerna så att det numera är helt dominerande.

Det betyder absolut inte att våldet härskade totalt förr i tiden. Polis Kling och Klang i Pippi Långstrump fanns i verkligheten och de var snälla. Men de var poliser och därmed inte att leka med. Deras värld och verklighetsuppfattning dominerade. Till och med Prussiluskan, en tidig representant för välfärdsapparaten, hade något av en polisiär framtoning.

Nu har det blivit tvärtom. Välfärdsapparaten och dess synsätt och människosyn har tagit kommandot och nu är det våldsapparaten som förväntas uppföra sig som socialsekreterare och terapeuter.

De som inte gillar den här utvecklingen har under de senaste decennierna föraktfullt talat om ”daltande” med delinkventerna. Bilden framträder av gammaldags, konservativa armémajorer som är vana att träna unga män för krig och inte vill höra några undanflykter från skotträdda soldater.

Kanske har välfärdsapparatens tilltagande dominans och våldsapparatens tillbakaträngande medfört mildare seder. Kanske har det bara lett till framväxten av ett jättelikt organisationssystem – det välfärdsindustriella komplexet – som gör av med oändliga pengar utan att egentligen åstadkomma så mycket nytta.

Råder det nu en lämplig balans mellan statens beväpnade arm och den vänligt omvårdande. År 2015, när den här krönikan först skrevs och publicerades, rådde särskilt oroliga förhållanden ty den stora immigrant- och flyktingvåg, som på ett år ökade befolkningen med mer än 160 000 personer, hade just börjat vräka in över landet. Kris rådde ty invandringsbyråkratin hade inte resurser att administrera inflödet. Social oro hade kunnat bryta ut. Flera partier motionerade om att en ny grupp poliser, som kallades beredskapspoliser och bestod av värnpliktiga med några veckors extrautbildning, skulle inrättas. Men i stället för att på så vis stärka våldsapparaten valde Sverige att bygga ut välfärdsapparaten för att ännu tydligare kunna välkomna de nyanlända.

Det var troligen ett oförsiktigt val av Sverige. Under det senast decenniet har de sociala och politiska spänningarna i Europa ökat på varenda punkt. Nya invandringsvågor väntas, framför allt från Afrika. Försöken att integrera nyanlända misslyckas i alla europeiska länder. I Storbritannien, som en gång var frihetens stamort på jorden, upphävs medborgerliga rättigheter och utbryter konflikter som liknar inbördeskrig.

Vi borde förbereda oss för skärpta sociala konflikter. Om polisen bedömer att det kan bli en beredskapspolis av en värnpliktig som får två veckors träning borde sådan polisträning bli obligatorisk för värnpliktiga. Så kan de stå redo att tas i ny tjänst när det behövs.