PATRIK ENGELLAU: Fascism

Eftersom AI visar sig vara ett ännu bättre instrument att söka kunskap än Google blir det allt mindre besvärande att tillfredsställa den bildningshunger av vilken man eventuellt anfäktas. Till exempel hade jag igår en anfäktelse som jag känner igen från tidigare men då aldrig låtit sporra mig till handling eftersom kunskapsinhämtning trots allt är ansträngande och man därför ofta hellre lever vidare med lärdomslakunerna än man investerar i fördjupat vetande.

Sålunda har jag aldrig gjort mer än de lamaste försök att ta reda på vad som egentligen menas med fascism. Man hade kunnat tro att det inte skulle gå att använda ett så vanligt ord utan att omedelbart bli ifrågasatt för att man svängde sig med svåra begrepp utan känsla för deras innebörd, men sådana obehag, har jag upptäckt, behöver man inte oroa sig för då ingen annan heller vet vad fascism har för betydelse annat än att det kom från Italien och förespråkades av en eldig man som hette Mussolini.

Nu lever vi emellertid i en ny värld och vem som helst kan utan mycket ansträngning få hjälp av AI att fördjupa sig just i den fascistiska ideologin och världsbilden. Jag vet en hel del om ideologier, framför allt hur de nästlar sig in i det mänskliga samhället och människors medvetande. Ideologierna uppträder alla i ungefär samma yttre skepnader. Det finns en grundargestalt som Marx, Jesus, Mohammed, John Stuart Mill, Benito Mussolini och så vidare. Dessa har skrivit en helig bok eller också använder de en redan färdigskriven bok som Bibeln. Fascismen heligaste skrift, visar det sig, är en 26-sidig uppsats vid namn Fascismens doktrin som år 1932 författades av Mussolini.

ChatGPT, som är en AI med huvudet på skaft, sammanfattar fascismens ideologi med följande ord: ”För fascisten är allt i staten, och inget mänskligt eller andligt existerar eller har värde utanför staten.” Jag, som numera efter att ha läst det grundläggande 26-sidorsdokumentet betraktar mig som något av en auktoritet på fascismen, håller med min vän Chat. Det som går att begripa i texten är ett slags tillbedjan till staten och en uppmuntran till medborgarna att älska och offra sig för staten. Staten är större än sina myndigheter, sina anställda och sina budgetar ty den är bärare av en ädel idé som växer ur folket kärleksfulla bröst. Om Mussolini hade kommit på det kunde han ha skapat en ädlare och mer högtsyftande benämning på staten, ”samhället” kanske. För att understryka folkets offervilja gentemot staten kunde han ha skrivit dikter om att det är ”häftigt” att betala skatt. På det viset kunde Mussolini få vad han ville ha, nämligen ”ett starkt samhälle”.

Men när Mussolini släpper loss sitt inre diktarjag och börjar fantisera på allvar framträder staten som ett övernaturligt väsen och man ser hur en politisk teori förvandlas till religion:

För oss fascister är staten inte bara en väktare, som bara är upptagen med att garantera medborgarnas personliga säkerhet; Inte heller är det en organisation med rent materiella mål, som kan garantera en viss nivå av välbefinnande och fredliga levnadsförhållanden; Ty det skulle räcka med ett rent förvaltningsråd för att förverkliga sådana mål. Inte heller är den en rent politisk skapelse, skild från all kontakt med den komplexa materiella verklighet som utgör individens liv och hela folkets liv.

Staten, så som den uppfattas och skapas av fascismen, är ett andligt och moraliskt faktum i sig själv, eftersom dess politiska, ekonomiska organisation av nationen är juridisk och ett konkret ting: och en sådan organisation måste i sitt ursprung och sin utveckling vara en manifestation av anden. Staten är garant för både inre och yttre säkerhet, men den är också väktare och förmedlare av folkandan, så som den under århundradenas lopp har vuxit fram i språk, sedvänjor och tro. För oss fascister är staten inte bara en väktare, som bara är upptagen med att garantera medborgarnas personliga säkerhet; Inte heller är det en organisation med rent materiella mål, som kan garantera en viss nivå av välbefinnande och fredliga levnadsförhållanden; Ty det skulle räcka med ett rent förvaltningsråd för att förverkliga sådana mål. Inte heller är den en rent politisk skapelse, skild från all kontakt med den komplexa materiella verklighet som utgör individens liv och hela folkets liv.

Staten, så som den uppfattas och skapas av fascismen, är ett andligt och moraliskt faktum i sig själv, eftersom dess politiska, ekonomiska organisation av nationen är juridisk och ett konkret ting: och en sådan organisation måste i sitt ursprung och sin utveckling vara en manifestation av anden. Staten är garant för både inre och yttre säkerhet, men den är också väktare och förmedlare av folkandan, så som den under århundradenas lopp har vuxit fram i språk, sedvänjor och tro.

Så långt kan fascismen framstå som en uppskruvad variant av det svenska politikerväldets samhällsuppfattning. Men på två viktiga punkter går tankarna isär.

Den första är Mussolinis särskilda uppfattning om demokratin:

Fascismen förnekar att majoriteten, genom det enkla faktum att den är en majoritet, kan styra det mänskliga samhället; Den förnekar att antalet ensamt kan råda genom en periodisk konsultation, och den hävdar den oföränderliga, välgörande och fruktbärande ojämlikheten mellan människorna, som aldrig kan utjämnas varaktigt genom blotta verkan av en mekanisk process som den allmänna rösträtten.

Fascismen förnekar i demokratin den absurda konventionella osanningen om politisk jämlikhet klädd i en dräkt av kollektiv ansvarslöshet och myten om ”lycka” och oändligt framåtskridande.

Men om demokrati kan uppfattas i olika former, det vill säga om man tar demokrati som ett samhällstillstånd där befolkningen inte reduceras till maktlöshet i staten, så kan fascismen skriva ner sig själv som ”en organiserad, centraliserad och auktoritativ demokrati”.

(Jag tror att Mussolini menar motsatsen till vad han säger. Endast i en situation där folket reducerats till maktlöshet i staten menar fascisterna att demokrati kan anses råda.)

Den andra stora vattendelaren mellan fascismen och den svenska politiska ideologin gäller kriget. Kriget framstår hos Mussolini som livets mening. Fredsälskare är fascisternas fiender:

Kriget ensamt sätter all mänsklig energi på sin högsta spännpunkt och sätter adelns prägel på de folk som har modet att möta det. Alla andra prövningar är substitut, som aldrig riktigt försätter människor i den position där de måste fatta det stora beslutet – valet mellan liv eller död. Således är en doktrin som är grundad på skadliga postulat om fred fientlig mot fascismen.

BILD: Benito Mussolini håller tal vid Palazzo Venezia i Rom, 25 oktober 1941.

Patrik Engellau