Världen håller långsamt och motvilligt på att samla sig till en riktig förståelse av sig själv. Med världen menar jag här de grupperingar – ”eliterna” om du vill – som formulerar och artikulerar den officiella tolkningen av tillvaron, till exempel om brottsligheten bäst bekämpas av att staten låser in fler kriminella under längre perioder eller om den tvärtom bör ge dem frihet och vård och kanske en tvårumslägenhet.

Insikterna mognar häpnadsväckande långsamt. Det beror, tror jag, på att de dominerande samhällstänkarna – vare sig man vill hänföra dem till ”eliterna”, ”the Swamp”, ”the Blob” eller ”politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriella komplex” – nästan uteslutande tillhör de kretsar vars dagliga praxis orsakar problemen. De samhälleliga järnlagarna säger att inga härskande grupper någonsin kan erkänna att trista resultat kan bero på deras egna kanske välmenande men egennyttiga och skadliga åtgärder, det vill säga att de själva är skyldiga.

Då och då kan exempelvis ledande politiker säga något chockerande självklart vilket lockar fram rubriker för att strax glömmas bort. Vi får se hur det går med den anstötliga insikt som den tyske förbundskanslern Friedrich Mertz häromdagen artikulerade och som kommenterades så här av den vettiga tidningen The Wall Street Journal:

Den tyske förbundskanslern Friedrich Merz sa vid en konferens för kristdemokratiska unionen på lördagen att ”den välfärdsstat som vi har i dag inte längre kan finansieras med det vi producerar i ekonomin”.

Tack, herr förbundskansler, för detta utbrott av uppriktighet. Merz gör vad ingen annan i den västerländska politikens toppskikt verkar vara villig att göra, vilket är att ta upp det grundläggande dilemmat i den moderna västvärlden. Nationer har byggt välfärds- och rättighetsstater som är så stora att de har överträffat förmågan hos långsamt växande ekonomier att betala för dem. Men eftersom bidragskudden är så bred och når djupt in i medelklassen har den blivit nästan omöjlig att reformera.

Detta är sant bland konventionella politiker till vänster och höger. Men det gäller också de förmodat radikala inom den populistiska högern. Från Marine Le Pen i Frankrike till Storbritanniens Nigel Farage, AfD i Tyskland och Donald Trump duckar populisterna för svåra reformer av den trasiga välfärdsstaten.

De kampanjar mot invandring eller utrikeshandel, men de kommer inte att berätta sanningen för väljarna om de förmåner som regeringen ger och som driver på allt högre underskott och skulder – tillsammans med långsammare ekonomisk tillväxt…

Det kommer att vara värt att se vad Merz och hans koalition föreslår. Men det första steget mot att lösa problemet är att erkänna att det existerar.

Min till en början försöksvisa men med tiden allt säkrare uppfattning sedan tio, femton år tillbaka är att Sveriges problem är just de inre maktförhållandena, det vill säga att vi har ett härskande skikt som jag kallat politikerväldet eller det välfärdsindustriella komplexet och som hellre styr landet efter vad som passar dem själva än efter vad som kan fungera.

Jag trodde länge att Sverige hade kommit längre än andra länder i den utvecklingen. Men med tiden har jag förstått att sjukan är densamma i alla smittade länder – i huvudsak Västeuropa – nämligen att de politiska ledarna tagit på sig ett ansvar som de inte varken har råd eller förmåga att uppfylla. Som Merz säger har vi inte råd med välfärdsstaten. Han kunde också ha sagt att vi med tanke på välfärdsstatens ekonomiska krav inte har råd med upprustning och satsning på infrastruktur. Hur man än vänder på det har vi allihop tagit oss vatten över huvudet.

Det gemensamma för alla Västeuropas härskande etablissemang är att de inte vill höra synpunkter från Merz – eller, för all del, från den här sajten – eftersom dessa synpunkter innehåller kritik mot etablissemangen och därför är tabubelagda.

Hittills har det inte gått att få rätsida på läget vilket framför allt beror på att det i de flesta västeuropeiska inte finns någon tillräckligt stark och välartikulerad opposition som inte lätt kan skrämmas med tillvitelser om exempelvis fascism. Att The Wall Street Journal beviljar Friedrich Merz en hyllningsartikel för att han knappt sagt någonting fastän det lilla ha sa var åt rätt håll är signifikativt.

I övrigt är de olika nationella etablissemangens främsta metod att få stopp på andlig förnyelse att förfasa sig, tända brinnande kors och ropa ”Vade retro, Satanas” vilket i vår tid kan uttalas ”Vik hädan, nazistjävel”.

I Storbritannien kallas det härskarskikt som motarbetar den nödvändiga förnyelsen för The Blob. För tre år sedan gav sig det konservativa partiets ledare Liz Truss med en Don Quijotes ädelmod ut på ett fälttåg mot blobben. Hon blev premiärminister den sjätte september 2022 och utmanövrerades skickligt av blobben efter några politiska misstag 45 dagar senare. The Wall Street Journal har gjort en dokumentär om denna den kortaste ledarperioden i Storbritanniens historia.