Jag läste just att regissören Richard Hobert har gått bort, 73 år gammal. Och även om jag inte har följt honom särskilt noga så har några av hans filmer en självklar plats i mitt hjärta. Jag älskar hans filmer om de sju dödssynderna – eller kardinalsynder, om man ska vara petig – och är otroligt tacksam för att han gav oss dessa svenska filmpärlor.

Nu är det många år sen Glädjekällan kom (1993), men jag minns fortfarande första gången jag såg den. Den kändes ny, annorlunda – en roadtrip på den solvarma skånska landsbygden – men med det klassiska svenska vemodet närvarande i varje scen.

Göran Stangertz gör ett enastående porträtt av den avdankade och omogne rockräven Mick Pierson – som egentligen bär det betydligt mer vardagliga namnet Michael Persson. Han flankeras av den fine gamle karaktärsskådespelaren Sven Lindberg som den luttrade fadern och en strålande Camilla Lundén som den unga, trofasta flickvännen Catti.

Det är roligt, ibland hysteriskt kul, ofta sorgligt och stundvis tragiskt – men det blir aldrig tragikomiskt. Det finstämda allvaret bär genom hela filmen, fram till den gripande och outsägligt vackra upplösningen, och Glädjekällan har lämnat ett kulturellt avtryck som få svenska filmer kommit i närheten av.

Det gäller inte bara den första filmen utan alla sju filmerna i serien. Visst, jag har ett par favoriter – och ett par jag tycker sämre om – men det är helheten som spelar roll. Sommarparadiset Glädjekällan, den lilla sommarstugan som varit Micks smultronställe sedan barndomen. Mick och Catti och deras relation. Vi får se den utvecklas, fördjupas – och en dag får vi se den brista.

Runt omkring dem pågår vardagen, nya människor dyker upp, vissa blir kvar, andra försvinner. Livet går vidare, som det alltid gör, och Mick Pierson blir till sist åter Michael Persson – en vuxen man som lärt sig ta ansvar och som försonats med sin historia.

Jag har sett de här filmerna så många gånger, ensam och tillsammans med min familj, att jag kan dem utantill. Jag har till och med besökt en av inspelningsplatserna – den magiska plats där Glädjekällan ligger. (Eller låg, kanske, för jag har ingen aning om ifall den finns kvar efter alla dessa år).

Mick och Catti, och personerna runt omkring dem, är människor av kött och blod, med fel och förtjänster som du och jag, och de lever i miljöer som var och en kan känna igen sig i. Och den konstlade dialog, som ofta förekommer i svensk film, lyser med sin frånvaro. Här pratar människor som människor pratar, helt enkelt.

Och synderna då? Ja, de får konsekvenser. Ibland svåra, nästan oförlåtliga – ibland fördjupande, utvecklande där handlingarna till sist blir förlåtna. Precis som i verkliga livet.

Richard Hobert har gjort andra filmer, vissa mindre bra, men det är för sin kulturgärning med filmserien Glädjekällan som han kommer att bli ihågkommen.

Bild: Richard Hobert på Bokmässan i Göteborg 2024 (Wikimedia Commons)