Det måste ha varit i gymnasiet som jag först, genom historieläraren som också var utbildad inom filosofin, fick stifta bekantskap med Sokrates. Det var egentligen bara en sak jag la på minnet om den grekiske filosofen annat än att han var liten, ful och, enligt egen och oraklets uppfattning, Greklands visaste man. Den information som fastnade var att han dömdes till döden och tog sitt liv för att han skulle ha förnekat eller felaktigt dyrkat gudarna samt att han förlett ungdomen.

Det där hade jag svårt att tro på eftersom jag redan i gymnasieåldern format en kanske felaktig teori enligt vilken samhällena oavsett var och när de existerat är mer lika varandra än man tror eftersom de är uppbyggda av samma material, det vill säga så kallade människor. Att en person, om så vore den klokaste i Grekland, skulle dömas att tömma en bägare odörtsextrakt (vars giftighet officiellt intygas av Giftinformationscentralen; ses även bilden) för att ha avhånat gudarna och sagt uppviglande saker till ungdomen föreföll mig inte trovärdigt. Det måste starkare känslor till för att folk ska vilja ta livet av varandra, till exempel att den berusade maken kommer hem och finner hustrun in flagrante delicto sexuellt engagerad med brevbäraren eller att en fjortonårig gangster skjuter dig i ryggen och sticker med pengarna som du just tagit ut från bankomaten. Men historielärarens tes om att Sokrates tal till ungdomen var skäl nog att ta filosofen av daga var så obetydlig att jag la den i den stora lådan med saker som jag fick leva med att inte begripa.

Fram till dess att den artificiella intelligensen trängde in i min värld, vill säga. I och för sig hade jag väl redan tidigare kunnat leta upp någon spränglärd universitetsprofessor för att efterhöra hans uppfattning om sannolikheten i tesen om att Sokrates tvingades återvända till sin skapare för att han resonerat med några unga människor, men det hade blivit för jobbigt. Tänk dig själv att på telefon intervjua en spränglärd och troligen gravt tankspridd universitetsanställd om omständigheterna kring Sokrates frånfälle!

Men AI förändrar världen exempelvis genom att ge sekundsnabba gratissvar i världsklass även på struntfrågor. Här är en del av hans svar på min fråga om Sokrates dödsdom:

Politiken i bakgrunden

• Tiden var extremt känslig: Aten hade nyss återinfört demokratin efter den brutala diktaturen under De trettio tyrannerna (404–403 f.Kr.).
• Flera av Sokrates närmaste bekanta (Kritias, Charmides) var ledande tyranner. Även Alkibiades, som förrått Aten flera gånger, var hans elev.
• Att låta honom fortsätta med samma ifrågasättande retorik kunde uppfattas som ett hot mot den sköra demokratin.

Personliga vendettor

Sokrates hade en talang för att offentligt få mäktiga män att framstå som okunniga. Det skaffade honom många fiender. Anklagarna – Meletos, Anytos och Lykon – representerade tre grupper han irriterat:

• Poeter (Meletos) – han hånade deras okunskap.
• Politiker/hantverkare (Anytos) – han ifrågasatte deras moral och kompetens.
• Retoriker (Lykon) – han undergrävde deras auktoritet genom att visa att de byggde på skenargument.

Här börjar analysen bli seriös. Sokrates umgicks med fel personer, till och med sådana som hade haft framskjutna positioner i det tyranni – diktatur skulle man väl säga idag – som nyligen övergått till en mer demokratisk ordning. Man kan ana att Sokrates själv, med tanke på hans misstro gällande demokratins överlevnadskraft, instämde i uppfattningen att diktaturen var befogad. Och nu satt hans fiender vid makten.

Dessutom ägnade han sig enligt flera vittnesbörd åt att vandra runt i Aten och söka samspråk med betydelsefulla män och därvid avslöja dem som skitpratare och således göra narr av dem.

Tänk vilken nytta vi skulle ha av en Sokrates i Sverige! Men priset han fick betala för sin angelägna samhällstjänst skulle nog bli avskräckande högt även om han inte blev berövad livet utan bara jobbet, anseendet och vännerna.