En trend som verkar ha kommit för att stanna är trenden att uppoffra sig för klimatet. Ju mer man avstår ifrån, desto bättre. Men det ska naturligtvis inte ske obemärkt. Alla ska veta om hur god och fin man är, annars är det meningslöst.

Under de senaste åren har medierna svämmats över av hurtfriska reportage om präktiga människor som skrävlar om hur de drar in på allt för klimatets skull. De väljer inte bara bort bil och flygresor – nej då, de väljer bort el och varmvatten också och handlar max en gång i månaden.

Ibland dyker det upp någon som shoppar loss ännu mer sällan, kanske bara en gång om året, då blir det lite kymigt för alla som tar lådcykeln till stormarknaden hela 12 gånger om året. Man kan föreställa sig hur de lägger sina viktiga pannor i djupa veck för att tänka ut hur de ska få till det så att de kan få vara med i tidningen och berätta om att de minsann inskränker sin shopping till en gång vartannat år.

Att det kanske inte är alla förunnat att ha råd att införskaffa femtioelva jättestora frysboxar, som kan lagra mat för ett helt år, är helt ointressant i sammanhanget.

Då och då presenteras folk som bygger sina egna växthus och odlar tropiska frukter utan uppvärmning, eller någon som har slutat duscha och tvättar sig i havet varje dag året om istället. En kvinna vid namn Anette bad sin hyresvärd stänga av både vatten och el så att hon kunde lära sig leva krisliv genom att bajsa i påsar.

SVT har lyft Anna från Falun som ”ställt om” sin garderob till en mer klimatsmart sådan. Hur hon gjorde? Hon slutade åka på shoppingresor och bytte ut vissa nyköpta plagg mot second hand.

Jag känner massor med människor som aldrig haft råd att åka på shoppingresor utan alltid har varit tvungna att vända på slantarna. Men de räknas inte. De har ju inte gjort någon uppoffring eftersom de är vana vid att vara fattiglappar i begagnade kläder. Hur tråkigt som helst för våra medier.

Nyligen hade Kommunalarbetaren ett hurtigt reportage om en kvinna som ordnat ett alldeles underbart liv åt sig på en fattigpension. Det enda hon behöver är ett litet krypin där hon kan bjuda barn och barnbarn på fika nån gång ibland. Hon har faktiskt aldrig varit lyckligare än som fattigpensionär, om hon får säga det själv. Och om hon kan, då kan alla! Det gäller bara att man har en sparad slant och ett hus att sälja så är man strax i hamn.

Den som möjligen tänker att det skulle vara betydligt trevligare att bo kvar i sina tre rum och kök, eller sitt lilla radhus, även efter pensionen ska naturligtvis känna skam över sin girighet.

I ett reportage i Sveriges Radio P4 presenteras en Gävlefamilj som ”ställt om”, och lyssnarna får veta hur givande det har varit på alla sätt och vis. Nuförtiden lagar de minsann kläder istället för att kasta och köpa nytt – ”återbrukar” som det heter med ett mer modernt och flottare ord – och så odlar de mer.

Själv undrar jag varför de överhuvudtaget slängt kläder istället för att lappa dem. Och om de har haft samma odlingsmöjligheter tidigare, varför har de då inte utnyttjat dem?

Vi får i alla fall några tips, vi klimatmarodörer som ännu inte blivit hjältar. Att göra krokar av läskkapsyler och att använda maskrosor till allt från gelé till nudlar.

Tidigare i år berättade SVT om ”Off grid-Johanna”. Alla företeelser måste ha ett namn numera, och off grid kallas alltså en person som lever utan el och vatten. Hon lever ”utan brus”, får vi veta, och fåglarna utanför huset är hennes Netflix. Med tanke på att hon sägs leva ett så oerhört alternativt liv tycker jag ändå att hon uppdaterar sitt Instagramkonto förvånansvärt ofta.

För övrigt finns det mängder av ”off grid”-konton på Instagram, Youtube och andra sociala medier. De här världsräddarna sitter minsann inte och ber på kammaren i enskildhet – de står i gathörnen och predikar ut sitt budskap så att alla får veta hur oerhört duktiga de är. Och alla vi andra, vi som inte har flyttat till ett omodernt torp som är mindre än en busskur och som inte gått över till en diet bestående av maskrosor och skogssvamp, borde skämmas.

De är som de fyra Yorkshire-männen i den klassiska brittiska sketchen, där fyra snubbar sitter och försöker överträffa varandra i vem som har haft det fattigast i barndomen. De tar i så de spräcker sig tills en av dem beslutar sig för att få sista ordet:

Right… 

I had to get up in the morning at ten o’clock at night, half an hour before I went to bed, eat a lump of cold poison, work twenty-nine hours a day down the mill, and pay the mill owner for permission to come to work, and when we got home… our dad would kill us and dance about on our graves singing ”Hallelujah.”

Missförstå mig inte, jag har inga som helst problem med att människor är nöjda med det lilla livet. Det är skrytandet och skrävlandet som står mig upp i halsen. Jag växte upp med människor som levde i all enkelhet långt innan det blev trendigt – men inte fasen skulle de ha visat upp sig i pressen för den sakens skull. De levde som de gjorde för sin egen skull, inte för någon annans.

Och varför gäller det här budskapet bara vissa grupper i samhället? Jag kan givetvis ha fel, men jag har i alla fall aldrig sett några andra än Inga-Lill och Sören och andra etniska svenskar flimra förbi i de här hyllningsreportagen till det asketiska livet. När det gäller folk i påstått ”utsatta områden” blir det istället ramaskri om någon så mycket som andas om att de skulle kunna dra ner på sina levnadskostnader (och ”minska sitt klimatavtryck” som det kallas), genom att exempelvis koka en gryta gröt då och då.

För en svensk är det dock föredömligt att inte bara leva på gröt utan dessutom avsäga sig alla bekvämligheter. För klimatets skull. Men också i solidaritet med andra, mindre lyckligt lottade. Vi svenskar är ju så otroligt bortskämda. Jag menar, hur kommer det sig att just vi bor bekvämt med el och varmvatten, och kan äta oss mätta, när så många runt om i världen lider?

Det beror ju inte på att vi jobbar och sliter, och att våra föräldrar och deras föräldrar jobbade och slet. Nej, vi har helt enkelt haft en oförtjänt tur. Ett orättvist slumpspel och ingenting annat – vi borde skämmas! Att välja bort bekvämlighet är den ultimata botgöringen för det moderna samhällets flagellanter – och precis som medeltidens självrättfärdiga självgisslare vill de mer än gärna visa upp sig.

Foto: Pixabay