Bara för att förvirra mig själv lite mer så ska jag berätta vad jag tror mig ha inhämtat om Mohammed al-Mutawaaq, den tvåårige gossen i Gaza, som på bilden vilar i sin moders knä. Men även förvirring, tror jag mig ha upptäckt, ger insikter. Min nya insikt är att krigsteoretikern von Clausewitz hade fel i sitt kända uttalande att kriget är politikens fortsättning med andra medel. En större sanning är att propagandan är krigets utvidgning med andra medel. När vapenmullret försvagas får de lögnaktiga pennorna och de falska kameravinklarna nytt liv. Till slut vet man ingenting och tvingas därför lita till sina beprövade fördomar för att inte stå naken utan åsikt.

Bilden av det palestinska barnet Mohammed al-Mutawaaq har under någon vecka av den internationella opinionsindustrin med sina baksluga pennor och ondskefullt beräknande kameror ansetts vara ett fullgott bevis på att Israel försöker svälta Gazas befolkning till döds. Barnet ser ju utmärglat ut. Kan man begära starkare evidens? Och varför skulle inte Israel ta chansen att döda alla palestinier när dessa helst skulle vilja dränka judarna i Medelhavet? Inte underligt att Israel stryper livsmedelsleveranserna för att tvinga Gazaborna att ställa sig i långa köer på nya platser där de lätt kan mejas ned av mordlystna judiska trupper. Denna berättelse har varit så självklar att det kunnat beskrivas i etablerad världspress, det vill säga tidningar som The New York Times och Dagens Nyheter.

Det har tagit lång tid, flera dagar, att mobilisera motpropagandan. Men igår kom en lika tillförlitligt bevisad tolkning i The Wall Street Journal. Gossen verkade visserligen medtagen, men det berodde inte på hunger utan på cp-skada. Och storebror på bilden ser nästan knubbigt välnärd ut.

Ett liknande propagandaslag står om barnet Osama al-Raqab, som ser medtagen ut på bild, vilket doktor Muneer Alboursh, generaldirektör för Hamas hälsoministerium, förklarar beror på judarnas utsvältningsförsök medan Israel skyller på cystisk fibros.

Kriget handlar inte bara om att döda fiender, vilket naturligtvis också är viktigt, utan om världsopinionen. Då kan en gripande bild, exempelvis av Mohammed al-Mutawaaqs plågsamt sågtandade ryggrad, nästan räcka som kompensation för pogromen den 7 oktober 2023.

Här har vi en annan alltmer fördjupad oklarhet. Sedan slaget om den sanna berättelsen om svälten bröt ut har den dominerande verkligheten, såvitt jag begripit, ansetts vara att Israel vägrat att låta det Hamasinfekterade FN-organet UNWRA sköta livsmedelsdistributionen (eftersom Hamas då själv skulle ta det mesta). Men igår vändes denna dogm uppochner av The Wall Street Journal som i stället förklarade att andra, men fullt lika omänskliga, motiv låg bakom. Det var det Hamasstyrda UNWRA som vägrade att dela ut mat om det inte fick ske i samarbete med Hamas. Då fick hellre barnen svälta vilket kunde skyllas på Israel.

WSJ-artikeln avslutas med följande antagligen korrekta ord:

Men dessa fakta bryter sällan igenom bruset. I stället ser världen ett foto av ett lidande barn, antar vad nyhetsredaktörer vill att de ska anta och delar det sedan utan att ställa frågor. Sammanhanget skalas bort. Det finns ett verkligt lidande i Gaza. Men när detta lidande exploateras för propaganda, och när de humanitära systemen paralyseras av politik och ideologi, är det de mest utsatta – som den unge Mohammed al-Mutawaaq – som får betala priset.