Ibland, när jag vill göra det lite extra festligt, köper jag hem en burk med Bullens pilsnerkorv. Ingenting ger så goda, glada vibbar som just Bullens pilsnerkorv. Den minner om en tid när människor såg framåt med tillförsikt – och om lyckliga stunder i min egen uppväxt.

Bullens pilsnerkorv lanserades 1953 av Alvesta slakteriförening och kom som ett svar på en allvarlig salmonellaepidemi som hade sitt ursprung just i Alvesta. Produkten marknadsfördes som ”garanterat salmonellafri” och fick namn efter skådespelaren Erik ”Bullen” Berglund.

Berglund var känd från de av allmänheten omtyckta (och, följaktligen, av kritikerna hatade) pilsnerfilmerna och var även kokboksförfattare. Han lånade ut både sitt namn och sitt ansikte till etiketten. Men någon pilsner innehåller den inte – namnet är helt enkelt en liten blinkning åt Berglunds filmkarriär.

I mitt föräldrahem fanns det alltid ett par burkar Bullens i skafferiet. Oftast var det pappa som värmde en burk när han var sugen på en liten vickning (ibland med nubbe och öl) eller när mamma var bortrest. Någon särskilt avancerad kock var han nämligen inte, min pappa, så när vi var ensamma hemma så blev det oftast varma smörgåsar eller just Bullens pilsnerkorv. Och inte mig emot. Jag älskade Bullens pilsnerkorv och det gör jag som sagt fortfarande.

Det hände också att vi gick och åt middag på stadens mjölkbar, pappa och jag – särskilt om mamma var bortrest i flera dagar och pappa började känna att kosten blev lite enahanda. Då blev det pannbiff med lök eller pannkakor med sylt, som smakade nästan lika bra som mammas.

I Sverige etablerades de första mjölkbarerna för ungefär 100 år sen, då i samband med lantbruksmöten och liknande, och bakom initiativet stod i början lanthushållningssällskapen i samarbete med staten. Och det handlade inte bara om att man ville erbjuda ett billigt och enkelt (och alkoholfritt) alternativ för dem som av olika skäl ville eller behövde inta sina måltider på lokal – utan också om att främja inhemska jordbruksprodukter.

Lite av det klassiska svenska förmynderiet alltså, skulle man kunna påpeka. Och hur genuint intresse det fanns från statens sida att främja svenskt lantbruk kan man sannerligen fundera över med tanke på hur styvmoderligt små och medelstora lantbrukare behandlades i det framväxande folkhemmet. Fast jag väljer att se mjölkbaren i ett mer nostalgiskt skimmer, som en del av en lycklig och bekymmersfri barndom.

Några mjölkbarer finns det inte längre. Men Bullens pilsnerkorv finns, tack och lov, och serverad med stark senap och en kall öl till är den en ren delikatess.

Bild: Bullens pilsnerkorv – en svensk klassiker