För några dagar sedan skrev jag, för att försöka åtminstone tillfälligt nagla fast ”den djupaste sanningen” om vårt samhälle, att den klassiska, marxistiska, av alla partierna förkastade men likväl ständigt använda höger/vänster-distinktionen för att identifiera politikens huvudintressenter, inte har någon mening i det stora samhällssamtalet. Vad har en transkvinnas varierande identiteter med kapitalets över tiden ökande organiska sammansättning att göra?

Ändå använder vi de gamla koncepten vilket troligtvis beror på att vi inte orkat tänka ut några vassare verktyg för samhällsförståelsen. Själv har jag troligen passerat den röda linje där läsaren markerat hur långt han tänker stå ut med filosofiskt pladder.

Men pladdret är inte helt meningslöst utan reflekterar en äkta men ännu ej, i Marx efterföljd, i fyra band artikulerade redogörelse för det senaste halvseklets historiska viktigaste samhällshändelser. Den omvälvande händelse, vid vars slut västerlandet nu står, är tillkomsten av politikerväldet. Partierna har bildat oligopol, enhetliga löner och likartade programförklaringar, de gamla klasserna har upphävts och klassamhällets med sina distinkta konturer har förintats. I stället har vi etablerat det med politikerväldet förbundna välfärdsindustriella komplexet, som profetiskt förutsågs av Tocqueville flera hundra år innan det uppstod på riktigt:

Över denna människomassa reser sig en oerhörd förmyndarmakt, som åtar sig att ensam sörja för dess behov och vaka över dess öde. Denna makt är absolut, minutiöst noggrann och fungerar med fullkomlig regelbundenhet; den är också förutseende och mild. Den skulle likna en fader – om den som en fader hade till uppgift att förbereda människorna för det vuxna livet; men den försöker i stället att oåterkalleligen kvarhålla dem på barndomsstadiet… Den sörjer för deras trygghet, förutser och tillfredsställer deras behov, underlättar deras nöjen, leder deras viktigaste angelägenheter, dirigerar deras näringsliv och fördelar arven. Ack att den inte helt och hållet kan befria dem från besväret att tänka och mödan att leva!

Del två i den djupaste sanningen om vårt samhälle är att de människor som bildat välfärdssystemets maktoligopol har slutat konkurrera med varandra annat än genom att utstöta obegripliga floskler och fatta dunkla beslut som till slut lyckats beröva dem all den tillit som ett demokratiskt sinnat folk för bara några årtiondens sedan gärna ville utsträcka till sina en gång respekterade styresmän.

Den här sortens trevande spekulationer om vart västerlandet går ser jag inte så mycket i det svenska medieutbudet men däremot, tror jag i alla fall, i andra länders alternativmedia (som bara på senare år i många fall avancerat från att anses vara pöbelpress till något man alls inte behöver skämmas för att läsa, tvärtom). Eller också kanske mitt intryck beror på att jag egentligen bara läser ett fåtal utländska media. Kanske har just dessa alltid varit pålitligare och noggrannare än de svenska kollegorna.

Ett exempel är Unherd.com, vars skribent Thomas Fazi inte skräder orden. Jag bekymrar mig över vad det ska bli med demokratin och det tycks även Fazi göra:

Den västerländska demokratin hotas – inte av ”utländska motståndare” eller ”högerpopulister”, utan av den egna eliten. Vare sig det är i Storbritannien, Tyskland eller Irland har censur blivit rutin i och utanför Europa, även om oliktänkande i allt högre grad och kriminaliseras och rättssystemen används som vapen för att undertrycka opposition. Under de senaste månaderna har dessa tendenser eskalerat till direkta angrepp på de grundläggande institutionerna för demokratiskt styre. I Rumänien, för att ge ett exempel, ogiltigförklarades ett helt val på grund av att det gav fel resultat, medan andra länder också överväger liknande åtgärder.

I teorin sker allt detta i demokratins namn. I själva verket är syftet tydligt: att hjälpa den styrande eliten att behålla sitt grepp om makten trots en historisk kollaps av legitimiteten. Om de kommer att lyckas med det återstår att se. Vad som dock är klart är att insatserna är enorma. Om eliten lyckas befästa sin kontroll med alltmer auktoritära metoder kommer västvärlden att gå in i en ny era av styrd demokrati – eller demokrati bara till namnet. Om de misslyckas, och i avsaknad av ett sammanhängande alternativ, kan det vakuum som uppstår ge vika för fördjupad instabilitet, social oro och systemkriser. I vilket fall som helst är utsikterna för den västerländska demokratins framtid dystra.

Samtidigt blev beslutsprocesserna alltmer isolerade från demokratiska påtryckningar, främst genom att de nationella privilegierna överlämnades till överstatliga institutioner och överstatliga byråkratier som Europeiska unionen. Denna strategi för att avpolitisera demokratin gav upphov till vad vissa har kallat ”postpolitik”: en regim där det politiska spektaklet frodas, men där systematiska alternativ till det nyliberala status quo inte bara undertrycks utan utesluts.

Begreppet postpolitik sammanfaller oundvikligen med begreppet demokrati. En minimalistisk syn på demokrati, som bara fokuserar på regler och val, menar att den överlevde ”historiens slut”, eftersom formella institutioner bestod och i vissa fall expanderade (som i tidigare kommunistiska stater). Men den substantiella demokratin – det vill säga medborgarnas möjlighet att aktivt forma regeringens politik och den politiska agendan – har urholkats dramatiskt. Eftersom det inte fanns något systemiskt alternativ förtvinade politiken och den verkliga demokratin, vilket ledde till ett sjunkande valdeltagande. Man skulle kunna säga att det utmärkande draget för postdemokrati är att majoriteten, trots att det finns val, inte styr – åtminstone inte i den kausala bemärkelsen att den faktiskt bestämmer de politiska resultaten. Istället koncentreras makt och inflytande i händerna på en liten del av samhället.