Bara för att jag på sistone inte skrivit något om det välfärdsindustriella komplexet så ska du inte tro att det tappat geisten och dragit sig tillbaka. Komplexet jobbar alltid, 24/7 i både helg och söcken, och även om ett och annat socialkontor någon gång kan ha stängt så pågår hela tiden ett intellektuellt utvecklingsarbete som aldrig tar semester.

En Kristofer Krmpotic i Yrkesföreningen för budget- och skuldrådgivare redovisar i Dagens Nyheter en uppfattning som för mig är så främmande att den kunde ha kommit från månen.

Bakgrunden är att många unga sätter sig i skuld hos olika låneinstitut och sedan inte kan betala tillbaka enligt det låneavtal som de ingått med instituten, även kända som lånehajarna. Marknadsekonomins naturmetod, som för mig förefaller genomtänkt, är att låntagaren då går i konkurs vilket betyder att långivaren, hajen, får sitt straff i form av att hans fordringar blir mer eller mindre värdelösa. Fordringarna kan visserligen finnas kvar men i praktiken skriver lånehajen nog av dem eftersom det blir för jobbigt att försöka driva in skulder från artonåringar som ingått avtal med sådana som Lendo och Klara Lån.

Eftersom det är synd om de skuldsatta ungdomarna har det välfärdsindustriella komplexet inrättat en ordning där de efter fem år kan slinka ur skuldfällan. Men samtidigt vore det synd om lånehajar som förlorade sina pengar och därför innebär denna ordning att låneinstituten ska få effektivt bistånd av staten, till exempel Kronofogdemyndigheten, för att klämma ur låntagarna den sista kronan.

Därmed har det uppstått en ny offentligfinansierad bransch inom det välfärdsindustriella komplexet, nämligen yrkesutövande budget- och skuldrådgivare (”BUS”) med ett klientunderlag på en halv miljon registrerade hos Kronofogden. Att hantera ohjälpligt skuldsatta personers livsöden är viktig näringsgren och en spirande avdelning inom välfärdskomplexet.

Krmpotic påpekar, med rätta, att kreditgivarna ”tar minimal risk eftersom de med hjälp av Kronofogden (och därmed skattebetalarnas pengar) kan driva in obetalda skulder nästan gratis”. Detta missförhållande, som kommer sig av välfärdskomplexets regelverk, ska enligt representanten för BUS åtgärdas med fler bestämmelser och nya offentliga instanser.

Hårdare krav måste ställas på kreditgivarna (så att de inte av oförsiktighet ger lån som staten sedan ska hjälpa dem att driva in). Det krävs ett nationellt kreditregister där ”samlad information om kredittagarnas ekonomiska situation finns tillgänglig”. Tanken hisnar; kredittagare kan vem som helst bli och därför måste staten veta allt om alla. Vidare måste ungdomar få bostäder. Stödet till familjer och ”kring psykisk hälsa” måste förbättras. Framför allt måste alla försök att ”skuldbelägga den enskilde” för att han satt sig i skuld upphöra.

Det ska inte vara skämmigt att inte kunna betala för sig. Det ska vara trevligt att vara klient hos det välfärdsindustriella komplexet.

Foto: Christine Olsson/TT