Igår publicerade DGS en artikel av 77-årige Johan Thyberg som bor långt ute i skärgården och har svårt med leveranserna av förnödenheter. Textförslaget föranledde debatt inom redaktionen. En uppfattning var att vi stod inför ett typiskt utslag av gubbgnäll som DGS inte borde ge vidare spridning. En annan åsikt var att de problem som Thyberg redovisade – förseningar, felsändningar, ogenomträngliga telefonköer, svårigheten att få en levande människa på tråden – faktiskt på riktigt kan vara tecken på en allmän försämring av samhällsklimatet som yttrar sig både i försämrad produktivitet och, möjligen, i ökat gubbgnäll.

Att vi som kollektiv kanske står inför ett tilltagande krångel kan bero på att tekniken inte är mogen nog, det vill säga att den inte är enkel nog för att kunna hanteras av vanliga människor. Men det kan också bero på att det brister i kompetens hos de människor på Postnord och Apoteket som hoppas ska kunna rätta till gjorda fel, till exempel att skicka paket till Stavsnäs i stället för till Dalarö. Ibland blir felen tokroliga. Vem har inte haft anledning att med sina vänner berätta underhållande historier om vilka idioter som numera tycks bemanna tidigare välskötta tjänsteproducenter som Posten och SJ?

När jag hamnar i sådana historieberättarsammanhang är det som om jag fördes av historiens motvind ett halvt sekel tillbaka. Då satt jag tillsammans med ett gäng svenska kollegor, som liksom jag arbetade inom biståndet, i Grand Hotels trädgård i Guinea-Bissau för att ta en öl efter jobbet. Alla hade något korkat missöde, som påminde om Thybergs motgångar, att under allmänna skrattsalvor förtälja.

På det sättet kunde man bygga på och sprida sina eventuella fördomar mot den afrikanska befolkningen. Om det nu var fördomar. Samtidigt som vi svenskar kunde ondgöra oss över allt snurrigt som inte fungerade visste vi ju att vi för det mesta hade med analfabeter att göra och att det var orättvist av oss att håna människor som skickade leveranser till fel stad för att de inte kunde läsa så bra och framför allt inte svårlästa handstilar.

Vi visste dock att det var vårt jobb som biståndsarbetare att försöka rätta till de omständigheter som ledde till våra glada men inopportuna skratt. Vad vi gamla biståndsarbetare, återkomna till hemjorden, nu till vår besvikelse emellertid börjat upptäcka är att just sådant som Thyberg utsatts för i Nämdö skärgård är samma sak som vi vår förmätenhet gapflabbade åt för femtio år sedan, nämligen människor som av olika skäl, kanske främst analfabetism, inte vet vad de förväntas syssla med.

Jag hade återkommande samtal med det afrikanska landets president, Luís Cabral. Han förklarade för mig att under hans socialistiska ledarskap så skulle landet inom kort bli lika välutvecklat som Södertälje. Jag svarade varenda gång att det var mer sannolikt att Sverige skulle bli som Bissau. Sedan skrattade vi åt dessa ömsesidiga skämt.

Men jag tror att jag hittills har fått mest rätt. Det märks på sådant som Thybergs för de flesta lätt igenkännliga erfarenheter. Det beror, tror jag alltså, på att en oroväckande hög och växande andel av arbetskraften inte är fullt användbar – eller villig att ställa sig till förfogande – vilket kan mätas just i termer av analfabetism.

”…var femte svensk elev i årskurs 4 och var fjärde niondeklassare [saknar] grundläggande läsförståelse – och läsklyftorna ökar”, skriver skolsajten Skolporten. Professor Agneta Gulz vid Linköpings universitet bedömer att ”från tidigare två–tre procent som gick ut skolan med lässvårigheter lämnar i dag 20 procent av eleverna grundskolan som ’funktionella analfabeter’”. Även en analfabet kan kanske lära sig skillnaden mellan Stavsnäs och Dalarö men att fördela posten rätt efter postnummer är troligen knepigare.

Men om ett utbildningsproffs bedömer att en femtedel av eleverna lämnar grundskolan som funktionella analfabeter, vilket betyder att de kanske kan ljuda orden men inte ta till sig skriftens mening, så kan vi räkna med att oattraktiva arbetsgivare som Posten oundvikligen får en oproportionerlig andel praktiskt taget oanvändbar personal. Thyberg kan nog inte räkna med någon förbättring.

Inget av detta är okänt för skolmyndigheterna. Men de vill inte förändra något avgörande eftersom problemet är att skolan styrs av byråkrater med felaktiga pedagogiska idéer i centralbyråkratiska instanser som Skolverket.

PS Som jag förstår bilden ligger den stigande analfabetismen i Rumänien ungefär på dubbel svensk nivå. Kan vara intressant att veta.