Ozzy Osbourne är död.

Det kommer inte som någon överraskning, tvärtom. Han var sjuk länge och det gjorde han ingen hemlighet av. Det går inte heller att se hans död som en tragedi. Han levde, efter omständigheterna, ett långt och mycket produktivt liv. Men det blir tomt. En legend har gått ur tiden.

John Michael ”Ozzy” Osbourne föddes den 3 december 1948 i en förort till Birmingham. Han kom från en arbetarfamilj och var nummer fyra i en syskonskara på sex barn. Som barn kämpade han med dyslexi och andra inlärningssvårigheter men uppväxten skuggades också av mobbning. En mobbning som gick så långt att han vid elva års ålder utsattes för ett sexuellt övergrepp av sina mobbare. Vid flera tillfällen försökte han ta sitt eget liv.

Han slutade skolan vid 15 års ålder och arbetade därefter med en rad tillfälliga arbeten – på slakthus, som rörmokarlärling, och på byggen. Men hela tiden var det musiken som var hans andningshål och när han dök upp hemma hos Tony Iommi för att provsjunga för det nystartade band som skulle få namnet Black Sabbath skrevs historia.

Det går inte att överskatta Ozzy Osbournes betydelse för hårdrocken. Visst, det var Tony Iommi som grundade Black Sabbath och som gav bandet det karakteristiska soundet genom att stämma ner gitarren och skapa riff som var tyngre än någon dittills åstadkommit. Men det var Ozzys röst som var kronan på verket. Den var långtifrån perfekt, den klingade inte ens särskilt vackert – men den var briljant. Vad skulle låtar som War Pigs, Paranoid, Snowblind och Iron Man vara utan Ozzy?

För Ozzys del tog Sabbath-sagan slut 1979. Det fanns det många orsaker till, främst de konflikter som fanns och som alltid hade funnits mellan Ozzy och Tony Iommi. Men det blev en ny början för Ozzy. 1980 släppte han sin första soloplatta, Blizzard of Ozz, året därefter Diary of a Madman – med Randy Rhoads på gitarr. Bara det, liksom…

Men det blev bara två album med Randy Rhoads. Den exceptionellt skicklige gitarristen dog i en flygolycka i mars 1982, bara 25 år gammal. ”En av de skickligaste musiker jag någonsin mött” sa Ozzy då.

Ozzy, som redan från början omfamnade sitt smeknamn Prince of Darkness, var en av rockvärldens mest kontroversiella ikoner. Älskad av många, hatad av ännu fler. Det här var en tid då hårdrock sågs som farligt och fel i stora kretsar och Ozzy var farligast av alla. Pressen demoniserade honom med samma envishet som de idag hyllar honom. Och Ozzys ikonstatus bara växte och växte.

Vid flera tillfällen återförenades han med sitt gamla band – bland annat på Sweden Rock 2014. Han blev också ett ”household name” som dokusåpastjärna.

En sån sak kan döda ikonstatusen hos vilken rockstjärna som helst. Men inte Ozzy. Han var unik i sitt slag och liknade ingen annan – han kan egentligen bara jämföras med Lemmy, frontmannen för Motorhead.

För bara några veckor sen gjorde han sin avskedskonsert med Black Sabbath. Då hade han lidit av Parkinson i många år, men också av sviterna efter en allvarlig olycka som inträffade i början av 2000-talet.

Nu är han borta – men hans musik kommer alltid att leva kvar.

Foto: Wikimedia Commons