När president Bashar al-Assad störtades i december förra året, efter att ha styrt Syrien i ett kvartssekel, hurrade många. Man visade upp hans fängelsehålor, erinrade sig hans hårda metoder och påminde om att han under inbördeskriget kanske attackerade civilbefolkningen med giftgas. Efterträdaren kunde väl knappast bli värre.

I januari övertogs presidentskapet av Ahmed al-Sharaa, tidigare medlem av terrorgruppen al-Qaida och grundare av Nusrafronten, som under inbördeskriget gjorde sig skyldig till flera krigsbrott. Däribland etnisk rensning och massakrer av kristna, alawiter och druser.

Al-Sharaa försäkrade inför världspressen att han numera lagt terrorismen på hyllan och lovade bli en president för alla folkgrupper. 14 maj skakade han hand med Donald Trump i Riyadh, iförd blå kostym, varvid världsopinionen som tidigare varit lite orolig drog en suck av lättnad.

Knappt hade handskakningen i Riyadh avslutats, förrän hundratals druser massakrerades i södra Syrien, dels av beduiner men också av grupper som påstods stå regeringen nära. Många otäcka klipp spreds på sociala medier.

Som svensk är det svårt att hålla reda på allt som händer i Mellanöstern, vilka som krigar mot vilka och varför. Det är också svårt att veta var man ska lägga sina sympatier, eftersom grupper som idag är offer kanske blir bödlar i morgon om de får chansen. Låt mig därför säga några ord om druserna.

Druserna är en av Mellanösterns minsta folkgrupper och finns framför allt i Libanon, Israel och Syrien. Jag ska inte påstå att jag förstår deras religion, men på ett eller annat sätt har den sitt ursprung i islam. Kanske avvek de från den shiitiska mittfåran någon gång på 1000-talet och har sedan dess inkorporerat filosofiska element, bland annat från kristendomen och Platon.

Trots sitt muslimska ursprung saknar de konceptet jihad. De missionerar inte, bygger inga moskéer och istället för ett Paradis med 72 oskulder, väntar efter döden en återfödelse genom reinkarnation. Har jag förstått saken rätt söker man Gud inom sig, på ett sätt som jag skulle kalla esoteriskt.

Jag frågade ChatGpt om han kunde nämna några drusiska terrorgrupper:

”Det finns inga kända drusiska terrorgrupper som är aktiva eller har varit centrala i terrorism på samma sätt som vissa grupper med islamistisk, nationalistisk eller marxistisk ideologi.”

När jag ber Chat utveckla, förklarar han: Druser i allmänhet är politiskt pragmatiska, har en stark lojalitet till det land de bor i och är ofta involverade i nationella arméer eller myndigheter.

Druserna har alltså lyckats med konststycket att bevara sin särart i 1000 år, genom att smälta in och respektera andra kulturer. En strategi som också använts av judarna, allt sedan Jerusalem förstördes för snart 2000 år sen. En annan likhet med judarna är att de jämfört med övriga grupper i Mellanöstern har hög utbildningsnivå. Israel stod också på drusernas sida under Syrienkriget och har från tid till annan backat dem militärt när de blivit angripna.

Det finns bara någon miljon druser i världen. Medan judarna utgör ett bevis för att Mellanöstern inte alltid varit muslimskt, är druserna ett levande bevis för att det som en gång var islam kan förändras, kan anpassas och kan utvecklas till något mer humant. Bara det torde vara tillräckligt för att göra dem till Ahmed al-Sharaas fiender.

BILD: Druser. Illustration från 1800-talet.