Veckan efter midsommar känns alltid lite avslagen, tycker jag. Och det handlar inte om midsommarhelgen som sådan – den avslagna känslan infinner sig oavsett om firandet varit lugnt eller av det stökiga slaget. Arbetslusten vill inte riktigt infinna sig. Hela mitt väsen är inställt på sommarlov.

Det är nu många decennier sedan jag senast njöt av ett kravlöst sommarlov men det spelar ingen roll. Inom mig är jag fortfarande sommarlovsledig och den känslan håller i sig sommaren ut. Om jag ska vara helt ärlig får jag faktiskt inte tillbaka arbetslusten på allvar förrän i början av september, när mornarna blivit kyligare och luften krispig.

Jobba måste jag förstås göra ändå, för ännu har jag inte uppnått pensionsåldern. Om jag nu någonsin gör det. Jag hyser vissa tvivel. Det känns som om pensionsåldern – eller ”riktåldern” eller vad fasen de kallar det numera – kommer att höjas och höjas till dess att den mer eller mindre rinner ut i sanden. Någon ska ju betala det dyrbara kalas som en rad oansvariga regeringar ställt till med och den lotten faller på landets nettoskattebetalare. Bäst att se till att vi jobbar så länge vi kan, helst till minst 79.

I det läget får man vara tacksam över att man åtminstone har ett jobb man trivs med och som inte sliter på kroppen. Och det är jag, det kan jag försäkra. Men jag tänker mycket på vänner till mig, kvinnor och män som slitit hårt under hela sina yrkesverksamma liv och som nu är tärda både fysiskt och psykiskt. Det gör ont att tänka på.

Det märkliga är egentligen att pensionsåldern inte har sänkts. Det var ju delvis därför de styrande öppnade gränserna på vid gavel, för att ”de nya svenskarna” skulle rädda pensionerna, om jag nu minns rätt.

Jag behöver förresten inte minnas. Det räcker så bra med att googla. Internet glömmer aldrig. Söker man på orden ”invandring rädda pension” så kommer det upp sida efter sida med träffar, från så långt tillbaka som början av 2000-talet och med en klar topp runt 2015.

Med tanke på hur många som faktiskt kommit hit, inte bara runt 2015 och de år osm gått därefter, utan även i decennier dessförinnan, borde Sverige nu kunna ha den lägsta pensionsåldern i Europa. Visst är det märkligt att det snarare är tvärtom?

Invandringen skulle förresten inte bara rädda pensionerna utan även pensionärerna, hette det. Men att använda äldreomsorgen som plattform för integration och språkinlärning har visat sig vara förödande i mer än ett avseende. Det är ren skam hur många äldre som lidit av det politiska stolleprovet, från att ha fått fel medicinering för att deras omsorgspersonal inte begripit svenska till att ha utsatt för sexuella övergrepp. Och varför? För att Sverige ska visa upp en vacker fasad utåt.

Sånt här kan man tänka på när man sitter här och försöker fokusera på jobb och skrivande, trots att både kropp och själ skriker efter sommarlov. Och det ska man förstås. Tänka, alltså. Men ibland blir det bara för mycket. Särskilt när det är som vackrast i juni och hjärnan vill tänka på annat än den politiska elände som gör både mig och många andra djupt nedstämda.

Det blir helt enkelt till att kompromissa lite. Det går ju att ta med sig datorn till badstranden, till picknickplatsen, till bryggan vid älven eller ut på gården.

Så får det bli. Jobb kombinerat med åtminstone lite sommarlovskänsla. Om jag alls ska få något gjort.

Foto: Skribenten njuter av sommarlovet i slutet av 60-talet