Det var vid midsommartiden som är som Nils Dackes uppror i Småland började. I sin historia skriver Vilhelm Moberg:

”Och i maj månad 1542 omtalas Nils Dacke återigen i källorna: han har omkring sig samlat en friskara, som kommer fram ur skogen till bygden och börjar ett nytt gerillakrig. Någon dag omkring den 20 juni – ’strax före Sankt Johannes tid’ – har den utsett Voxtorps fogdegård som sitt mål: Dacke överfaller gården i spetsen för sina män. Aktionen kan betraktas som en motsvarighet till Engelbrekts angrepp på Borganäs fogdenäste vid samma årstid 108 år tidigare: den andra stora fejden i Sveriges historia var därmed inledd.”

Söndagen före midsommar, Johannes Döparens dag den 24 juni 1542, tillfångatogs fogden Nils Larsson i Voxtorp, fördes ut i skogen och sköts ihjäl tillsammans med sina män.

Både Engelbrekt och Dacke ledde bondeuppror, men de var olika till sin karaktär. Engelbrekt gjorde uppror mot utländska fogdar medan Dacke gjorde uppror mot en svensk kung. Dackefejden hade också en religiös sida: Dacke var katolik och höll fast vid den gamla tron. Han var mot Gustaf Vasas reformation av kyrkan. Flera katolska präster hörde till Dackes anhängare och hjälpte honom att läsa och skriva. Det kunde han inte själv. Så här skriver Moberg om skillnaden mellan Engelbrekt och Dacke:

”Engelbrektsfejden var en resning mot utländsk makt, danskt fogdevälde, medan Dackefejden var en frihetsrörelse mot svenskt fogdevälde, ett stånds- och inbördeskrig, där svenskar kämpade mot svenskar, adel mot allmoge. Skillnaden emellan upproren har varit avgörande för historikernas bedömning av dem. Det ena har betraktats som berättigat, det andra icke; ur nationell synpunkt har Engelbrekts segertåg framställts som lyckligt, och ur samma synpunkt har Dackes nederlag framställts som lyckligt.”

Moberg jämför Dacke med Che Guevara, den mest kände gerillaledaren på 60-talet:

”Det föreligger också uppenbara paralleller emellan bolivianens och svenskens yttre bana: de var båda ledare för frihetsrörelser, de led båda nederlag, båda offrade sina liv i kampen. Men deras politiska mål var olika. Che Guevara kämpade för ett nytt samhälle, Dacke för ett gammalt. Den bolivianske upprorsledaren kämpade för en frihet åt sitt folk, som det ännu aldrig har ägt, den småländske ville för sitt folk återtaga en urgammal frihet som Gustav Vasa hade berövat det. Och för en kommunist som Che Guevara måste Nils Dacke i sin extrema bondeindividualism framstå som reaktionär.”

Dackeupproret liknar på så sätt upproret i franska Vendée 1793-96, även om Gustaf Vasa inte var någon Robespierre. Där har du också katolska bönder som ville hålla fast vid det gamla och motsatte sig den nya republiken. Även i detta uppror spelade katolska präster en stor roll som intellektuella ledare. Vendéerna förintades av den revolutionära armén. Dock hade detta franska reaktionära uppror sannolikt större chans att störta regeringen än Dacke. Det enda smålänningen hade kunde hoppats på var förmodligen att bekymra kungen så pass att han fick till en fred och gehör för några av sina krav. Kanske hade Småland fått behålla sin katolska tro. Men hur länge?

Om man ska använda höger- vänsterskalan, som ju tillkom långt senare under den franska revolutionen, så skulle Dackes rörelse hellre beskrivas som höger än vänster. Han ville ha kvar gamla ”värderingar” och sänka skatterna. Det låter som högerpopulism.