
Under hela min karriär som osäker och förvirrad samhällsfunderare har jag egentligen bara ställ mig en och samma fråga: Vem har makten i Sverige?
Det var lättare att besvara den frågan på 1960-talet när horder av medelklassungdomar fick statligt betald universitetsutbildning där de fick lära sig att ”Tage [Erlander] och [Lennart] Geijer var [Lyndon] Johnsons lakejer” samt att ”Staten och Kapitalet sitter i samma båt, fast det är inte dom som ror, som ror så svetten lackar”.
Det där sista var fullt av halvkvädna insikter. Universitetsstudenterna förstod för det första att de som ror samhället så att svetten lackar inte har något att säga till om och för det andra att de själva genom sina studier var destinerade att bli något annat än samhällsroddare.
Men i stället för att ro så svetten lackade valde de att gå i tjänst hos Staten och Kapitalet, särskilt Staten eftersom Sverige vid det laget upplevde en rekordårsperiod med hastig tillväxt och till följd därav ett stadigt växande årligt ekonomiskt överskott som på något vis skulle fördelas bland nationens intressenter. Hur samhällena genom historien har använt sitt ekonomiska överskott är ett ämne värdigt djupa studier. De antika egyptierna byggde pyramider för pengarna. Tyskland under Hitler inrättades en formidabel krigsmakt. I Sverige tog staten pengarna och fortsatte att bygga ut den offentliga sektorn, särskilt avdelningen för välfärd, allt under överinseende av universitetsstudenterna som klokt nog hade föresatt sig att inte ro skeppet utan att i stället styra det i egenskap av statligt anställda administratörer. Gradvis blev Sverige en näst intill fulländad byråkrati där det finns regler och blanketter för allt. En mäktig allians etablerades mellan byråkraterna och politikerna. Ju större inflytande denna allians tog sig, desto ivrigare hävdade den att dess maktutövning representerade den sanna demokratin.
Nu har det gått en bit över ett kvartssekel och en ny generation, de gamla universitetsstudenternas barn, har tagit över och inrättat sig i maktapparaten. Den 26 och 27 augusti ska en av tre tidningar – Dagens Nyheter, Dagens Samhälle och Dagens Industri – särskilt utvald grupp ur detta samhällsskikt hålla konferens på Münchenbryggeriet i Stockholm för att under rubriken Morgondagens samhälle beskriva sina avsikter med nationen. Där ska ”fördjupade samtal” hållas och ”kvalitativt nätverkande” utövas och den betalande publiken ”vara med och skapa långsiktiga, hållbara lösningar för framtidens samhälle”.
Helsidesannonser för evenemanget presenteras i tidningarna. Där avbildas 24 representanter för denna härskande klass. Av dessa har elva stycken någon byråkratposition inom den offentliga sektorn exempelvis som kommundirektör i Skellefteå kommun eller generaldirektör på Socialstyrelsen.
Den näst största gruppen, sex personer, är folk från Gongos, det vill säga Government-operated non-governmental organizations eller, som Wikipedia översätter, ”icke-statlig organisation som drivs av staten”, något som låter som en självmotsägelse men i själva verket kan vara praktiskt för myndigheterna. Det beror på att Gongos inte behöver underkasta sig statens och politikens ibland hårda regelverk. Genom Gongos kan myndighetsbyråkraterna ibland föra en egen politik som när Sida mot regeringens ambitioner vill stödja UNRWA eller som när Sverige för länge sedan ville stödja socialistiska afrikanska befrielserörelser och skickade aktivister med kappsäckar med dollarsedlar eftersom sådant varken kan eller bör ske officiellt. Gongos gillar mänskliga rättigheter och drakonisk miljöpolitik. Till denna grupp har jag räknat någon framstående journalist på konferensen.
Fyra evenemangspersoner representerar företag, varav troligen alla, som Postkodlotteriet, är insyltade med staten. Tre är framstående nationella och internationella politiker.
Genom att läsa hur konferensens olika talare presenteras får man en bild av dess budskap. Evenemanget är ”en mötesplats och en redaktionell satsning med syfte att samla beslutsfattare från politik, näringsliv och offentlig sektor för att ge mer kraft åt arbetet med att skapa ett starkare Sverige”. Tanken är att folk från härskarskiktet ska träffas och planera Sverige: ”Här kommer vi att lyfta samtalet om hur vi kan omvandla vårt samhälle genom effektiv samverkan och innovation”.
Självklart kommer det inget värdefullt ut av detta annat än att viktiga människor får lära känna varandra. Kanske är det oundvikligt att det som borde vara en högtidlig demokratisk uppgift – att på allvar resonera om hur vi ska ha det med fosterlandet i framtiden – förvandlas till en cirkusföreställning utan trovärdighet när det ska drivas kommersiellt. Det känns långt ifrån så seriöst som jag hade önskat. Det handlar trots allt om viktiga saker. Nu liknar det mest Mellot eller något kommunalt arrangemang där transor läser sagor på förskolan.


