Liksom alla andra levande väsen har det välfärdsindustriella komplexet en del specifika beteendemönster. I grunden handlar det som för allt annat levande om en obändig lust efter tillväxt och förökning. Men precis som bananflugan och mammuten har komplexet sina särdrag. Det ordnar sin framtid efter ett enahanda förfaringssätt som i typfallet inleds med att regeringen i egenskap av komplexets styrande organ får en misstanke om att något slags oegentlighet eller allvarlig brist existerar.

Jag kan exemplifiera med den olust och de vaga misstankar som under många år hemsökt de sociala myndigheterna avseende internationella adoptioner. Även om det kanske inte sägs rakt ut så ligger det förstås nära till hands för en samvetsgrann socialperson att misstänka att allt inte går rätt till i sådana ärenden. Det handlar ändå om att personer från rika länder som vill ha barn på något vis lyckas importera barn som troligen framfötts av fattiga mammor i fattiga länder. Kan det inte ha funnits någon liten dusör vid sådana tillfällen som smörjmedel för transaktionen? För en ansvarsmedveten socialperson, som sett så mycket elände och ohederlighet i samhället, ligger misstanken så nära att det nästan räcker med den onda aningen för att anse saken bevisad.

Ett intressant samhälleligt parallellfenomen är metoo. I båda fallen handlar det om att misstänka att folk ofta ger efter för sina drifter – driften att köpa barn respektive driften att utan uttalat tillstånd vidröra en kvinnas kropp – på ett samhälleligt oacceptabelt sätt samt att på något sätt bestraffa dem för det. Skillnaden är att bestraffningen i metoo-fallet i första hand utdelas av det civila samhället – och då inte sällan med så grymma metoder att anklagade tar livet av sig – medan staten är både långsammare, mer eftertänksam och mildare.

Statens första åtgärd är att insamla fakta vilket i adoptionsfallet utmynnat i en utredning – SOU 2026:61 – på sammanlagt 1 586 sidor. Av detta förstår man att socialarbetarnas oro och statens uppmärksamhet inte bara handlar om köpenskap med barn utan också om sysselsättning för personal inom komplexet som verkat i utredningens sekretariat eller referensgrupp eller expertgrupp eller associerad myndighet. Ett fyrtiotal personer (om jag räknat rätt) har samverkat för att få ihop de 1 586 sidorna.

Det välfärdsindustriella komplexet består, under sitt politiska ledarskap, av administratörer i ett stort antal myndigheter (av vilka många, till exempel Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd, varit helt okända av mig) samt av offren för oegentligheterna, antingen individuellt eller i troligtvis statsfinansierade associationer såsom Organisationen för vuxna adopterade och fosterbarn (AFO) och Svenska koreaadopterades nätverk (SKAN). Personligen tror jag att omsorgen om administratörerna väger tyngre än omtanken om offren.

Det andra man ska veta är att det välfärdsindustriella komplexet liksom den övriga offentliga verksamheten bara har två verktyg i sin verktygslåda, nämligen pengar som kan förvandlas till bidrag och myndighetsbudgetar samt lagar och regler som kan framställas i stor mängd utan besvärande kostnader för lagstiftare och reglerare.

Hur mycket bidrag och budgetar som föreslås i denna SOU blir jag inte klok på men klart är att det kommer att kosta: ”Det behöver således upprättas ett långsiktigt stöd”. Det vore farligt att inte inrätta nya stöd: ”Om mina förslag om ett förbättrat adoptionsspecifikt stöd inte genomförs kan det innebära att problemen kvarstår eller förvärras.”

Däremot ska regelverket förstärkas med något så radikalt som ett förbud mot adoption: ”Som framgår i avsnitt 8.10 är förslaget att det inte ska vara tillåtet att förmedla barn från utlandet för adoption i Sverige”. Men av något skäl, sannolikt en ovilja att slå undan grunden för invandrare som vill adoptera handikappade bekanta i syfte att på statens bekostnad vårda dem, ska man dock i undantagsfall, som i sig kan motivera en ny myndighet, tillåta viss adoption: ”Enligt förslaget ska det dock vara tillåtet med adoption över landgränser, men med en starkare statlig kontroll. Det ska till exempel krävas tillstånd från MFoF för att få adoptera ett barn från ett annat land, och det ska endast ges om barnet är släkt med sökanden eller om det finns en nära personlig relation”.

Vidare behöver ett dussintals existerande lagar förändras, en nog så ansvarsfull och betungande uppgift för komplexets jurister.

Hur är det då med oegentligheterna? Ett antal misstänkta fall anges, till exempel: ”I länder som Chile, Sydkorea och Sri Lanka finns indikationer på att mödrarna ibland kan ha övertalats att lämna sitt barn för adoption”. Eller: ”En sydkoreansk kvinna som vi intervjuat och vars barn har adopterats till Sverige i början av 1980-talet, uppger att hon inte tyckte att hon fick tillräcklig information från SWS om vad adoptionen innebar”. Eller: ”I ett fall framgår att modern först ville ta hand om barnet, men efter att hon varit på mödrahemmet och fött barnet beslutade föräldrarna att de inte kunde ta hand om barnet av ekonomiska skäl”.

Det är som om utredningen inte förstår vilket drama och till och med trauma det kan vara för en fattig, ensamstående flicka att bli med barn, till exempel vilken ångest som kan framkallas hos en tonårig nybliven mamma när hennes föräldrar förklarar att de inte har råd med barnet och att det därför måste adopteras bort (med eller utan betalning). Eller att det kan ligga nära till hands för en ångerfull mamma som adopterat bort sitt barn för länge sedan att anse sig ha fått otillräcklig information (ungefär som metoo-kvinnor som decennier efter händelsen plötsligt minns att de blivit våldtagna).

Den närmaste parallellen till hela denna historia förefaller mig vara de hitflyttade muslimska föräldrar som upprört förklarar att deras barn blivit kidnappade när socialsekreterare i enlighet med svensk lag ansett dem odugliga som föräldrar och därför omhändertagit barnen. I båda fallen har svenskar på ett eller annat sätt tillägnat sig andras barn men vi upprörs inte när den svenska socialen tar muslimer, bara när colombianska socialarbetare rekommenderar en olycklig mamma att ge bort sitt barn till en svensk.

Den enda oegentlighet jag stött på i adoptionssvängen var när jag själv och förra frun skulle adoptera en flicka just från Colombia. Först måste vi ha en importlicens bestående av en personbedömning utfärdad av Stockholms socialförvaltning avseende mig och förra frun. Socialförvaltningen tog evigheter på sig. Till slut erbjöd jag mig själv att skriva bedömningen vilket den berörda socialsekreteraren tacksamt accepterade. Om inte det låter korrupt så vet jag inte vad korruption är. Det är som om en åtalad brottsling fick skriva sin egen dom.