Häromdagen skrev jag, lite förhastat skulle det visa sig, att det inte händer så mycket i Sverige. Den tesen grundade jag på att det i krönikor som jag skrev för tio år sedan stod ungefär samma saker som i mer nyskrivna texter. Kanske svek mig då logiken, ty jag har sedermera blivit varse att det verkligen sker mycket i vårt land.

Till exempel hade jag inte upptäckt en sådan sak som att Svenska institutet för någon månad sedan tillsammans med bistånds- och utrikeshandelsminister Benjamin Dousa publicerade en ”ny strategi för en starkare Sverigebild i utlandet”:  

Denna strategi har tagits fram av Svenska institutet tillsammans med Nationella rådet för varumärket Sverige. Rådet består av Business Sweden, Handelshögskolan i Stockholm, Ikea Sverige, Invest in Norrbotten, Kulturrådet, Lunds universitet, Spotify, Stockholm Business Region, Svenska institutet, Sveriges Olympiska Kommitté, Visit Sweden, Volvo Group, Västsvenska Handelskammaren och Wallenberg Investments. Sammantaget är strategin ett resultat av djupintervjuer med och inspel från drygt 300 personer som representerar näringsliv, akademi, bransch- och intresseorganisationer, regioner och myndigheter. Alla som har bidragit till strategin har kunskap om Sveriges styrkor och vad som gör vårt land unikt ur ett internationellt perspektiv. De påverkas av, och påverkar, bilden av Sverige utomlands.

Denna imponerande kraftansträngning där statenhopsamlat gräddan av svenskt vett och förnuft – utom, vill jag dock påpeka, rapartisten Yasin, som ändå suttit av sina tio månader för förberedelse till människorov, en lapsus från statens sida kanske, man kan ju inte ta med all den klokhet och omdöme som finns i landet – hade alltså undgått mig vilket möjligen var orsaken till att jag hävdade att inget betydelsefullt hänt i Sverige.

Men denna plan för en förstärkning av sverigebilden i utlandet hade alltså faktiskt utarbetats och jag kände mig förstås manad att närmare undersöka hur landets honoratiores hade tänkt sig att processen skulle gå till. Jag frågade herr Google och fick nästan tvåhundratusen träffar varav åtskilliga rörde ett djärvt förslag från bistånds- och utrikeshandelsminister Dousa.

Förslaget var att Sverige för att ”positionera sig som en fristad för frihet, individualism – och investeringar” skulle bjuda in 40 000 ungerska bögar. ”Om man är homosexuell eller hbtqi-person och bor i Ungern och inte tycker lagen som förbjuder Pride är bra, ja då kan man komma till Sverige” uppges statsrådet ha sagt. På så vis kan man ”skapa förtroende och ett positivt intresse för Sverige i världen”.

Bögtidningen QX som tillhör fackpressen på området visade naturligtvis ett särskilt intresse för saken och gjorde en intervju med statsrådet som bland annat sa följande:

Vi jobbar väldigt intensivt med att locka den typen av invandring till Sverige. Vi har fått ner handläggningstiderna från runt 100 dagar till att nu vara nere på dryga två veckor. Det här är ett intensivt arbete och det är något som Sverige mår bra av också.

Om dessa ansträngningar endast motiveras av önskemål om att det måtte komma många homosexuella eller om det är en allmän önskan om ökad invandring som ligger bakom är oklart. Men hur sådana ambitioner över huvud taget kan förenas med regeringens uppgivna önskan att begränsa invandringen är svårt att förstå. ”Sverige ska inte i något avseende vara mer generöst i synen på asyl än vad som följer som förpliktelser enligt EU-rätt eller andra juridiskt bindande internationella traktat”, står det i Tidö-avtalet.

Med hänsyn till allt detta har jag funnit att jag måste revidera min ursprungligen redovisade uppfattning om att det inte händer något i Sverige. Vad jag menar, och det är på allvar, att det nog inte sker något som inger förhoppningar om ett allmänt tillnyktrande. Det som faktiskt inträffar sänker i stället förväntningarna om framtiden. Visst kan ungerska bögar uppmuntras att turista i Sverige, men någon allmän brist på hbtqi+-personer finns inte på listan över regeringens mest prioriterade utmaningar.