I Folkhemmet ansågs hemlöshet som något föraktligt, som ett tecken på ett icke-fungerande samhälle och de hemlösa sågs som dubbla offer – först för den egna olyckan och sedan också som offer för samhällets oförmåga att hjälpa dem.

Så är det inte längre: hemlöshet får den enskilde själv ansvara för, det är dennes sak och skuld – och samhället gör sällan något åt saken.

Likadant har det varit i politiken. Där har det också funnits hemlösa, de som inte trivts i den svenska verkligheten, i Folkhemmet. Sådana har förstås alltid funnits, men tidigare kunde de lätt byta andligt hemland. De bosatte sig, mentalt, i USA eller Sovjet/Ryssland – och kunde känna sig hemmastadda.

Nu är också dessa andliga emigranter hemlösa. Putin och Trump, deras andliga värdar, har svikit dem.

Putin, genom att istället för att uppträda som ett skydd mot USA och Trump göra sig till intim vän med denne och Trump – i tyst brödraskap – låta Putin anfalla ett tidigare sovjetiskt men nu självständigt land.

Politiska kommentatorer fascineras ofta över att två så uppenbart olika män – den ene impulsiv och oberäknelig, den andre, Putin, rationell, samlad och långsiktigt planerande  kan vara nära vänner.

Men kanske är förklaringen mycket enkel: Det är Putin som utnyttjar Trump som inte förstår att han blir utnyttjad.

På senare tid har Trump visserligen yttrat viss kritik mot Putin, men det har han gjort tidigare också, för att sedan återuppta förtroligheten och vänskapen.

Allt detta är enkelt att förstå för den som något intresserar sig för politik.

Just nu vore det mer intressant att höra vad de numera politiskt hemlösa anser. Men de håller tyst, De står kanske själva frågande inför något för dem helt oväntat – och oönskat. Kanske funderar de över var de nu skall finna sig ett nytt hem?