Nästan alla människor jag träffar tycker att president Donald Trump är äcklig. Då säger jag inställsamt att även jag naturligtvis med kraft tar avstånd från presidenten. Det är hos oss god ton ungefär som att inte bli full och kräkas på mattan på fina middagar hemma hos andra. Emellertid har jag inte begripit varför väluppfostrade människor inklusive framstående opinionsbildare känner sådan avsky för presidenten. När jag frågar sådana oftast sympatiska och trevliga människor varför de inte tål presidenten så får jag för det mesta inget svar annat än möjligen att han ljuger. De flesta är övertygade om detta utan att själva ha upplevt det i något som Trump sagt eller skrivit.

Hatet mot Trump måste förklaras på något mer substantiellt sätt än med hänvisning till att han sagt något om att ta kvinnor i baken. Sådant är visserligen obelevat men ingenting som vuxna människor inte kan tåla i sällskapslivet om relationerna i övrigt är uthärdliga. Det är där skon klämmer enligt min tolkning.

USA har sedan början av förra seklet varit Västeuropas välgörare. USA har hjälpt oss att vinna två världskrig och fortsatt att stödja oss efter det andra genom Marshallhjälpen och sedermera Nato. För oss västeuropéer har Nato – även om just Sverige till stor del åkt snålskjuts – fungerat som en gratisförsäkring mot angrepp från det illasinnade Sovjetunionen, sedermera Ryssland.

Jag vill med detta inte säga att USA skulle ha varit lika vänligt och fredligt mot andra länder som mot Västeuropa. Där, till exempel i Vietnam och senare Libyen och Afghanistan, gällde i stället imperiets skoningslösa regelverk. Om man får vara djuppsykologisk kan man anta att USA:s skoningslöshet i resten av världen inte var alldeles ovälkommen för oss mer privilegierade USA-klienter. Vi behövde inte vara tacksamma för vad USA gav oss utan vi kunde kompensera vår obehagliga känsla av skuld med att anklaga stormakten för olika brott mot mänskligheten med mera.

Västeuropa tyckte att tillståndet var bra. USA upprätthöll en världsordning som gynnade oss. Men in i denna internationella sällhet träder plötsligt en gubbe, nämligen Trump, som omedelbart gör oss misstänksamma genom sitt folkligt oborstade tonfall och oroväckande avståndstagande från den sedan länge i Europa etablerade byråkratiska och elitistiska ordningen.

Det står inte långt på förrän Trump visar sina hänsynslösa avsikter precis där vi västeuropéer verkligen känner det, nämligen i plånboken. Trump anser att vi västeuropéer, som enligt egen uppfattning är USA:s ursprung och föredöme, i själva verket en sorts gratisätare och parasiter som flockas kring det amerikanska bordet. Därför ska vi nu börja betala för sådant som USA tidigare bjudit på. Vi kan börja med försvaret, säger han. Sedan hotar han i kraft av sin fredsvilja att överlämna finansieringen av ukrainakriget till dem det berör, nämligen européerna, som därigenom får sina värsta farhågor om Trumps äcklighet och onda avsikter bekräftade. Ett amerikanskt tillbakadragande skulle stå dem dyrt och troligen leda till att kriget förlorades.

Såklart vi hatar Trump. Han har svikit oss.

Men vad är det som ligger bakom presidentens hårda ord och tuffa framfart? Det är att USA inte längre har råd med den generösa och, föralldel, egennyttiga politik där stormakten själv ska stå för alla den nuvarande världsordningens kostnader, till exempel att finansiera över 700 egna militärbaser över hela klotet mot något dussintal för Ryssland.

Kanske är det hela ingen ko på isen men det finns för den sakens skull ingen anledning att inte skriva fan på väggen. Jag tror att det är just detta Trump faktiskt gör. Ingen av hans företrädare har erkänt USA:s besvärande ekonomiska ställning med en statsskuld på runt 130 procent av BNP, en andel som hela tiden växer. Det är ingen tillfällighet att kreditvärderingsinstitutet Moody´s i förra veckan för första gången i historien sänkte USA:s betyg från högsta kreditvärdigheten. Trumps politik, verkar det på mig, utgör en kombination av att han, till skillnad från föregångarna, ser problemet i vitögat men, i likhet med föregångarna, inte vet vad han ska göra.

Ingen annat vet det heller. Därför lanserar presidenten djärvt oprövad idé efter oprövad idé i syfte att lindra landets, och därmed västvärldens, tilltagande ekonomiska svårigheter. Elon Musks DOGE syftade till att minska den federala statens kostnader genom att sparka obehövliga anställda och lägga ned slösaktiga myndigheter. Det är oklart om projektet bidrar på något meningsfullt sätt mot målet. Att begränsa migrationen var ett annat initiativ. Det djärvaste, nu pågående, besparingsprojektet är tullarna. Tanken är enkel. Om USA lägger drakoniska tullar på sin import kommer de berörda varorna inte att köpas av det amerikanska folket och USA därmed förbättra sitt handelsnetto.

Men då kommer amerikanerna inte längre att köpa berg av billiga konsumtionsvaror från Kina, säger förståsigpåare upprört. ”Folk behöver väl inte tvåhundra kinesiska dockor till sina småflickor”, säger Trump irriterat. ”Och vad gör det om det bara blir två, tre dockor per liten flicka även om den kostar tio gånger så mycket.” Det är ett nytt tonfall.

Jag tror inte att det finns någon förklaring till allt detta obehagliga, som sannolikt kommer att förvärras, än att USA:s ekonomi inte längre klarar att bära upp hela västvärlden. Det här är ett problem som vi har gemensamt med USA vem som än råkar vara president. Det hjälper inte att kalla nuvarande tjänsteinnehavare för äcklig.

De västerländska demokratiernas största historiska framgång och tillika mest överväldigande risk är våra välfärdsstater. De har överallt vuxit fram i de rika länderna som en följd av demokratin. De bygger på den troligen i längden ohållbara idén att människor ska kunna leva på andras arbete än sitt eget. När staterna misslyckas med desperata men snälla idéer som DOGE så kommer de att bli tvungna att ge sig på det de älskar högst, nämligen välfärdsstaten.