I tisdag kom president Trump på visit hos Saudiarabiens kronprins och härskare Muhammed bin Salman. Jag har inte läst så mycket om besöket i svenska tidningar annat än lite snörpiga kommentarer om att kronprinsen mottog presidenten i en golfbil som på något vis förvandlades till ett kafferep, tydligen en vanlig ärebetygelse i Riyad, samt att ett vapenavtal om 142 miljarder dollar, vilket är nästan en fjärdedel av Sveriges BNP (andra källor anger avtalets värde till 1,5 svensk BNP), undertecknades. Dessutom skulle Trump få en Boeing 747 av Qatar eftersom presidenten tröttnat på sin gamla Air Force One. Politiskt sett verkade det magert även om siffrorna var imponerande. Men stora pengar, bling-bling och golf är ju det som framför allt anses intressera Trump, så beskrivningen var väl i sin ordning.

Jag är ofta besviken på mig själv för att jag är så cynisk och tror alla om ont så jag tar varje chans att uppskatta saker som ger mig minsta anledning att glädjas och förundras. Känner du till Bari Weiss? Som ung journalist på The New York Times sa hon upp sig för några år sedan eftersom hon inte stod ut med vad hon betraktade som tidningens wokistiska, vinklade hållning och svek mot de journalistiska idealen. Sedan startade hon bland annat ett universitet i Austin, Texas, eftersom hon menade att de fina amerikanska universiteten, vilket sedermera tydligt bekräftats, också systematiskt satt i system att svika sina akademiska ideal. Därefter drog hon igång tidskriften The Free Press som man, även om det verkar snålt, kan få gratis, och från vilken jag hämtat mer fullödig och eftertänksam information om Trumps arabiska utflykt. Kanske finns det sanning i redogörelsen.

The Free Press tycks hävda, som jag läser artikeln, att Trump representerar en helt annan geopolitisk filosofi än företrädare som Obama. Med mina ord, som du gärna får hjälpa mig att kontrollera, har Trumps alla företrädare menat att ländernas utveckling måste följa i USA:s spår och inkludera dess värderingar (vari den svenska utrikespolitiken alltid lydigt instämt). Men det fungerar inte, säger Trump, utan de måste få gå sin egen väg, och sedan ska vi handla med dem, deals, deals, deals:

Som jag sa i mitt installationstal är min största förhoppning att vara en fredsmäklare och att vara en enare. Jag gillar inte krig.

Över hela [den arabiska] halvön överbryggar en ny generation av ledare de gamla konflikterna och trötta splittringarna från det förflutna och skapar en framtid där Mellanöstern definieras av handel, inte kaos, där det exporterar teknik, inte terrorism, och där människor av olika nationer, religioner och trosbekännelser bygger städer tillsammans, inte bombar ut varandra.

Detta nya Mellanöstern håller inte på att byggas upp tack vare en övermäktig västerländsk intervention utan snarare trots den. Det är viktigt för omvärlden att notera att denna stora förändring inte har kommit från västerländska interventionalister eller av att flyga människor i vackra plan som ger dig föreläsningar om hur du ska leva och hur du ska styra dina egna angelägenheter.

De glänsande underverken i Riyadh och Abu Dhabi skapades inte av de så kallade nationsbyggarna, de neokonservativa eller liberala ideella organisationerna. I stället har födelsen av ett modernt Mellanöstern förts fram av folket i regionen själva, de människor som är precis här, de människor som har bott här hela sina liv för att utveckla era egna suveräna länder, följa era egna unika visioner och staka ut era egna öden på ert eget sätt. Fred, välstånd och framsteg kom i slutändan inte från ett radikalt förkastande av ert arv, utan snarare från att omfamna era nationella traditioner och omfamna samma arv som ni älskar så innerligt. Och det är något som bara ni kan göra. Ni åstadkom ett modernt mirakel på arabiskt vis.

Kanske läser jag in mer i Trumps ord än det faktiskt finns substans till. Jag tänker på mina egna långvariga misslyckanden i biståndsbranschen som jag aldrig lyckades rå på (vilket, i sanningens namn, ej heller förväntades av mig). Men hur många gånger har jag inte gripits av samma drömlika vision som Trump påstår att några araber faktiskt förverkligat, nämligen att fattiga länder tagit sig i kragen och åstadkommit moderna mirakel på sitt eget sätt? Det är grandiost men förstås vräkigt när ett gammalt biståndsmottagarland som artighetspresent ger världens härskare en sjuserieboeing i stället för en antik arabisk teservis när världens härskare kommer på besök för att utveckla det arabiskisraeliska fredsprojektet Abraham Accords.

Kan världen nu ha kommit så långt att vi nu kan skrota den västerländska koloniserande och missionerande rollen och vänta oss att det faktiskt ligger till just så som vi jämt säger men aldrig tror på, nämligen teorin om allas lika värde. Men för att förverkliga en sådan ny världsordning krävs nog att tiggarordnar som Parisavtalet och USAID läggs ned.

Låt mig få drömma ett tag till.