Så här stod det häromdagen i affärstidningen Forbes:

Det talas mycket om USA:s 34 000 miljarder dollar i statsskuld. Det talas mindre om underskottet – den mängd nya lån som varje år måste upplånas och därmed ökar statsskulden. Det viktiga är den summa som det kostar landet att låna så mycket pengar. Den siffran har inte fått lika mycket uppmärksamhet, vilket den borde. Det är skuldtjänsten, eller den summa pengar som spenderas varje år för att betala räntorna och eventuella amorteringar på skulden, som borde bekymra oss.

Vi har nog alla på teve sett sorgliga människor som fastnat i en skuldfälla. Det är lätt gjort om man gillar att konsumera och för detta ändamål tar lån. Lånet går åt till skuldtjänsten, således ränta och amorteringar på den gamla skuld man hade. Men man tar kanske ytterligare lån ty man vill ha en ny soffa. Det händer lätt. Men då kan skuldfällan slå till ty den totala skulden ökar med soffans pris och därför måste man nästa år låna ännu mer för att klara av ränta och amorteringar (om man inte haft sådan himla tur att räntan gått ned).

Det är där USA tycks ha hamnat. Den federala skulden ligger på 120 procent av bruttonationalprodukten. (Sveriges motsvarande siffra är ungefär 17 procent.) Sedan covid-epidemin år 2020 har den amerikanska bruttonationalprodukten minskat med ungefär åtta procent medan skulden ökat med ungefär 37 procent. Det förefaller vara just ett sådant skuldfällefall som får konsumtionsmaximerande svenska löntagare att söka skuldsanering hos Kronofogden och få skulderna avskrivna av den samarbetsvilliga staten – varvid långivarna förlorar sina fordringar – om dessa bara är stora nog för att den skuldsatte aldrig ska kunna betala.

USA har tidigare aldrig behövt besvära sig så mycket över sitt överdrivna konsumtionsbegär eftersom världen behövt dollars och om USA betalt sina skulder med nytryckta dollarsedlar har detta välkomnats av världen som behövt likviditet. Men nu, fruktar jag, trots att jag vet att jag för det mesta överdriver hoten och målar fan på väggen, börjar den lösningen tappa sin kraft. Dollarn förlora troligen sin överlägsna styrka i samma mån som Brics-länderna konstruerar betalningssystem som ska befria dem från tvånget att göra affärer i dollar med amerikanska banker.

Jag tror att det kan vara insikten om sådana förändringar som ligger bakom president Trumps till synes galna beslut. I allt handlar det om att spara pengar för att USA ska rätta munnen efter matsäcken även om de åtgärder som vidtas troligen inte har en chans att nå det eftersträvade målet.

Doge-projektet till exempel – Department of Government Expenditures – som anförtrotts Elon Musk, kan till en början imponera på vem som helst, även på mig, trots att den ansvarige saknar erfarenhet av att effektivisera myndigheter, ty om han hade haft det så hade han, liksom jag, vetat att det inte går eftersom byråkraternas kraft är oövervinnerlig. För övrigt är det uppställda målet för Doge, besparingar på 150 miljarder dollar, försumbart i förhållande till de summor som skulle behövas.

I samma vällovliga besparingsnit försöker USA också få slut på ett antal krig, till exempel i Ukraina och Gaza och därtill även i det övriga Mellanöstern.

Men hur mycket Trump än anstränger sig för att sanera USA:s ekonomi, om det faktiskt är det han gör, betvivlar jag att han kommer att lyckas eftersom han retar upp en hel värld som vant sig att delvis leva på smulorna från det amerikanska bordet och eftersom den amerikanska kongressen, liksom andra skuldfällefall, inte kan förmå sig att anamma stramare vanor. Frankrikes förrevolutionära härskare hade inte ork att sätta stopp för sitt vidlyftiga leverne, bara att förhindra att någon annan grep in för att fredligt lösa problemen. Då gick det som det gick.