Kanske är det min ödeslott i livet att gång efter annan låta mig förföras av någon lättbegriplig och till synes moraliskt tilltalande verksamhet eller tankemodell för att sedan genomskåda arrangemanget och känna mig skyldig att avslöja det som ett regelrätt bondfångeri. På det viset blev jag en gång marxistisk läsare – jag är den enda jag träffat som läst alla fyra banden av Kapitalet, alltså inklusive Teorier om mervärdet – tillika medlem av Vänsterpartiet Kommunisterna och ganska snart, efter en partiell tillnyktring, byråsekreterare på Sida. Därigenom anser jag mig ha en hygglig grund för att bedöma både marxismen och biståndet även om det i båda fallen handlar om filosofiska snarare än empiriska kunskapsfält vilket gör att man aldrig får något solitt matematiskt bevis för sanningen.

Igår skrev jag till exempel om den hyllade marxistiske tänkaren Antonio Gramsci. Jag överlade med mig själv om jag skulle beskriva honom som en socialismens Joe Labero eller om jag skulle visa respekt för hans insatser som marxistisk teoribildare. Jag valde det senare eftersom han faktiskt utvecklade en användbar teori eller kanske snarare ett användbart ord, nämligen hegemoni. En person som under sitt liv, även om det i Gramscis fall blev kort, utvecklar ett så hållbart och välklingande ord som hegemoni har inte levt förgäves.

En läsare bad mig utreda hur det marxistiska tänkandet, trots alla empiriskt, det vill säga utomfilosofiskt, fastställda misslyckanden kunnat leva så länge. Där tror jag att begreppet hegemoni är brukbart, inte för att det förklarar något, ty ett odefinierat ord förklarar ingenting, utan för att det uppmärksammar oss på att det här kanske ligger något stort och faktiskt existerande som vi nog borde beakta.

Marxismen och därför även Gramsci har visserligen fel. Jag har inte bestämt mig för om det finns ett grund- och fundamentalfel som förgiftar hela konstruktionen eller om fel uppstår av sig själva i varje instans av läran och dess praktik, men jag lutar åt det förstnämnda och vill utnämna arbetsvärdeläran till huvudboven eftersom det är den som skapar lärans apokalyptiska självsäkerhet och övertygelse om kapitalismens lagbundna undergång. Eftersom bara arbete skapar värde och därmed möjligheter för kapitalisterna att extrahera profit ur arbetarnas slit så kommer produktionsapparatens tilltagande volym och komplexitet (”kapitalets ökande organiska sammansättning”) så småningom genom ”profitkvotens fallande tendens” – och den därmed sammanhängande ”ökande utsugningsgraden” av arbetarna – att leda till systemets storartade, dånande undergång, samt, det mest upplyftande och Wagner-liknande av allt, jordelivets förvandling till ett paradis där livets förnödenheter fördelas bland människorna efter deras behov, inte efter deras inkomster, kort sagt det fullkomnade kommunistiska samhället.

Likheterna med kristendomen är påtagliga. Om folk i tvåtusen år har kunnat eldas och tröstas av föreställningen om himmelrik efter döden så är det väl inte så konstigt om de i ett par århundraden entusiasmerats av idén om ett kommunistiskt paradis redan i jordelivet. Som religion eller ideologi är kommunismen, vad jag kan förstå, fullt lika välutvecklad som kristendomen och jag säger detta med respekt för bådas geniala intellektuella konstruktion. Det geniala är bland annat att båda trovärdigt kan predikas såväl på barnsligaste söndagsskolesätt som med skärptaste dialektik av samhällets mest slipade hjärnor.

Både kristendomen och socialismen har fullt ut begripit sig på hegemonins betydelse i bemärkelsen att de insett nyttan, till och med nödvändigheten, att låta sina övertygelser tränga in i alla samhällets håligheter för att med exempelvis kättarbål eller nackskott i Lubjankafängelset (bilden) bekämpa alla de hedniska eller klassfientliga tankegångar som står i vägen för den efterlängtade framgången.

Den enda stora och troligen avgörande skillnaden mellan kristendomen och socialismen (som jag kommit på i alla fall) är att socialismen urskuldar sina misslyckade proselyter medan kristendomen ställer krav på dem. Socialismen säger till den enskilde att hans misär inte är hans eget fel, utan omständigheternas och de hegemona motståndarnas. I själva verket, säger socialismen, har den enskilde en massa rättigheter som hela tiden kränks.

Kristendomen, å andra sidan, förväntar sig andliga akrobatkonster i världsklass av sina troende. Att älska sin nästa som sig själv, något som ingen av oss någonsin träffat någon som gör, är bara första förberedande villkor för frälsning.

PS En del samhällstänkare menar att vår tids klimatlära, som omfattar tesen om den totala omställningen av all produktion och konsumtion, är en efterföljare i rakt nedstigande led från socialismen. Jag håller inte med om det. För det första förutsätter visserligen båda fullständig statlig kontroll över praktiskt taget allt inklusive rätten att tycka fritt, men socialismen lovar en snabb övergång till frihetens rike när kommunismen introduceras, medan den totala klimatläran aldrig lovar annat än ett alltmer despotiskt politikervälde. För det andra drivs socialismen av förvirrade men storsinta själar medan klimatläran tvingas igenom av den härskande klassens egenintressen.