Den store danske atomforskaren Niels Bohr, nobelpriset i fysik 1922, påstås ha haft ett skåp där han la in anteckningar om intressanta problem som han inte haft tid att utreda men hoppades få tillfälle att senare klarlägga (och eventuellt få nya nobelpris, vem vet). Utan alla jämförelser i övrigt har även jag ett bohrskt skåp med nedklottrade anteckningar om saker som jag inte begriper. De må någon gång tas upp till förnyad prövning men de har aldrig renderat några nobelpris.

En typisk bohrsk anteckning i mitt skåp rör en fråga som ser ut som ett intressant problem men kanske bara är resultatet av missförstådd bakgrundsinformation eller rentav rena feltänk. Till exempel är en av mina övergripande och tyvärr ständigt återkommande reflektioner hur det kommer sig att vår tids politiska ledare, nu när landet har så många olösta ”utmaningar” som fördunklar framtiden, inte frågar sig hur Sverige, fattigast i Europa för omkring 150 år sedan, liksom fantasifiguren Münchhausen, kunde lyfta sig i håret och snabbt avancera till det tredje rikaste landet i världen. Något hade väl den tidens människor begripit som vi borde kunna dra nytta av?

Det handlar alltså om hur den ekonomiska utvecklingen, särskilt under Sveriges imponerande industriella revolution, gick till och om det finns några tips att hitta i den historien.

Mitt problem är att jag inte hittar några tips. Jag vet hur ekonomisk utveckling ska gå till enligt instruktionsboken. Staten ska dra sig tillbaka och sköta infrastrukturen, till exempel att bygga fyrar och järnvägar och etablera en hederlig statsförvaltning men i övrigt lämna allt till det privata initiativet. Men jag tror inte att de där instruktionsböckerna som är så fulla av välvilliga tips till samhällsbyggare är avsedda att tillämpas här hos oss utan snarare är skrivna för nationer med driftigare, mer initiativrika, djärvare och mer självsäkra människor än vi har.

När jag studerar Sveriges ekonomiska historia kan jag visserligen se gudabenådade entreprenörer såsom Åhlén, Wenner-Gren, Kamprad, Nobel, Thiel och Wallenberg men det särskilda med Sverige, hur mycket mina ideologiska övertygelser än säger emot, är hur mycket staten och de enskilda kungarna genom historien med framgång gripit in för att lägga kursen för landets ekonomiska utveckling. Vallonerna som kom hit för att bygga kanoner åt den svenska krigsmakten hade aldrig blivit något utan Gustav II Adolfs krigsförberedelser. De utländska konstnärer som vällde in för att pryda de slott som byggdes efter trettioåriga kriget hade aldrig kommit om det inte funnits en rik krigaradel. Karl XIV Johan satte fart på jordbruket, fastän han inte talade svenska, genom att mer eller mindre tvinga de tröga och motvilliga bönderna att skifta jordarna och introducera moderna jordbruksmetoder. Telefonaktiebolaget Ericsson hade aldrig kommit igång utan det intima samarbetet med Televerket och staten. Samma sak med elmotors- och lokproducenten ASEA som aldrig lyckats så bra utan Statens Järnvägar. Flyg- och bilproducenten SAAB kom till på ungefär samma sätt och likaså Volvo Flygmotor. (Jag minns hur trevligt det var när min farbror, som var chef för Flygmotor, kom på julfest hos mina föräldrar och gjorde affärer med min morfars bror, som var chef för flygvapnet. Nej, de var inte korrupta, det var alldeles självklart att staten och kapitalet satt i samma båt, lika självklart var det att det var allt direktupphandlades utan att offerter inhämtades enligt EU:s nutida reglemente.)

När man väl har konstaterat, om man nu har det, att Sveriges framgångsrika ekonomiska utveckling fram till sextiotalet inte hade gått till som en normal nationell utvecklingsprocess borde drivas enligt de amerikanska läroböckerna i nationalekonomi så blir man förstås förvirrad och lägger tillbaka de osammanhängande anteckningarna i det bohrska skåpet. Sedan nedtecknar man i snabb följd två nya motsägelsefulla idéer på var sitt rutat A4-ark och stoppar in i den vid det här laget välfyllda byrån.

På den första lappen står det att svenskarna nog inte är den sortens företagarfolk som läroböckerna i utveckling förutsätter. Vi behöver en välvillig men krävande överhet som styr oss. Lämnade åt oss själva är vi snälla och fattiga och kan inte hitta på någon annan lösning än att emigrera till Amerika. Men som tur är har vi genom historien haft en driftig och vänligt orienterad överhet som kunnat styra upp landets öde. Jag tänker på figurer som just Gustav II Adolf och Karl XIV Johan, Gustav III ej att förglömma.

På den andra lappen står det att hela tesen om att svenska folket behöver stora initiativ från statens sida för att kunna blomstra och förverkliga sin potential är alldeles uppåt väggarna, i varje fall sedan åtskilliga årtionden tillbaka. Numera är statens försök att få ordning på nationen förödande. Det räcker med att peka på Northvolt och dessförinnan Stålverk 80 och med tiden allt tätare statliga utryckningar för att rädda svenska organisationer, inklusive kommuner, på deken. Varför begriper inte statsminister Kristersson sådant som var självklart för finansminister Gripenstedt och kung Karl Johan? En svensk regering behöver ju inte utse Karl XII till förebild, han som förödde landet genom att utan hänsyn till folkets väl driva ett eget vansinnesprojekt, nämligen det totala kriget (som idag sannolikt motsvaras av den totala klimatpolitiken).

Jag tror att Sveriges nya, systematiska misslyckanden beror på att vi anammat välfärdsstatens ideologi, vars egentliga syfte är att legitimera politikerväldet, som ser som sitt huvuduppdrag att förlåta och försörja de svaga offer som inte kan föra landet framåt i stället för att lägga livet till rätta för, och hylla dem, som skulle kunna skapa tillväxt och framsteg.