Det finns ett tomrum i vårt kollektiva medvetande, nämligen på den plats där begreppet ”välvillig totalitarism” borde vara beläget. I våra hjärnor finns såväl konceptet ”välvillig” som konceptet ”totalitarism” men aldrig uppträder dessa två sammanfogade till en levande realitet. Om du i ett bildat och väluppfostrat sällskap försöker lansera idén att det kan finnas goda envåldshärskare så kommer det att gå med dig som det gick med kungen när han för några år sedan uttryckte sin uppskattning av sultanen av Brunei (bilden). Kungen blev utskrattad ty uppfattningen att det – oberoende av sultanens eventuella kvaliteter – kan finnas hyggliga självhärskare omöjligt får fäste i samtidens hjärnor.

Jag skriver inte detta för att upprätta historiens tyranner och autokrater – de flesta förtjänar nog de nidvisor och den våldsamma död de fått lida – utan för att jag tror att den hyggliga totalitarismen faktiskt finns, att den finns här och nu, att den hänger ihop med demokratin vilket förutsågs i redan i demokratins ungdomsår samt att vi gör oss en otjänst om vi förnekar demokratins potentiellt totalitära och samhällsskadliga drifter.

För att förstå hur allt detta hänger ihop måste man, tror jag, inse att demokrati och välfärdsstat inte är samma sak även om vår tid tenderar att blanda ihop dem. Den ursprungliga moderna demokratin, som den etablerades i USA för tvåhundrafemtio år sedan, var långt ifrån tänkt att vara en välfärdsstat. Ambitionen var den motsatta, att skapa frihet för medborgarna, vilket betyder största möjliga oberoende av staten, inte att genom statliga åtgärder maximera medborgarnas trygghet. Det är ingen tillfällighet att de två första tilläggen till konstitutionen handlar om att ge medborgarna makt mot staten, dels genom rätten att fritt säga sin mening, dels genom rätten att äga och bära vapen för att tillsammans med andra medborgare kunna försvara sin frihet från den federala statens eventuella aggressivitet. (https://www.youtube.com/watch?v=2EjEUoeIccc).

En av de första som gjorde en seriös utvärdering av i vilken utsträckning den demokrati som faktiskt uppstod överensstämde med grundarnas intentioner var den franske adelsmannen Alexis de Tocqueville som ett halvsekel efter grundandet av USA skrev boken Demokratin i Amerika. Han såg, och fasade för, uppkomsten av en välfärdsautokrati. Han sa att det låg i korten att USA kunde utvecklas till en despoti som tog ifrån medborgarna alla friheter samtidigt som den använde sin makt inte till att förtrycka folket utan till att utöva patriarkalisk godhet:

Jag försöker föreställa mig vilka nya drag despotismen skulle kunna uppvisa i vår värld. Jag ser framför mig en oräknelig massa människor, som sinsemellan är jämlika och även i övrigt liknar varandra och vilkas tankar ständigt kretsar kring dem själva och kring de små vulgära glädjeämnen som fyller deras själar.

Över denna människomassa reser sig en oerhörd förmyndarmakt, som åtar sig att ensam sörja för dess behov och vaka över dess öde. Denna makt är absolut, minutiöst noggrann och fungerar med fullkomlig regelbundenhet; den är också förutseende och mild. Den skulle likna en fader – om den som en fader hade till uppgift att förbereda människorna för det vuxna livet; men den försöker i stället att oåterkalleligen kvarhålla dem på barndomsstadiet… Den sörjer för deras trygghet, förutser och tillfredsställer deras behov, underlättar deras nöjen, leder deras viktigaste angelägenheter, dirigerar deras näringsliv och fördelar arven. Ack att den inte helt och hållet kan befria dem från besväret att tänka och mödan att leva!

Under de tvåhundra år som gått sedan Tocqueville formulerade sina aningar om demokratins framtid måste vi konstatera att det gått i stort sett som han förutsåg. Demokratin handlar inte längre så mycket om att skydda medborgarnas frihet utan om att säkra deras välfärd. Men eftersom medborgarnas hunger efter välfärd – i meningen fördelar som någon annan betalar – är oändlig medan betalningsviljan har sina begränsningar så är demokratins förvandling till välfärdsinrättning det största hotet mot den samhälleliga ordningen och lugnet.

Det som bekymrar mig är att det inte finns någon social kraft som motverkar den i demokratin inneboende driften i den riktning som Tocqueville beskrev. Politiker i alla partier tävlar med varandra om att få röster genom utökade löften om mer välfärd samtidigt som de bygger ut systemet för att skaffa sig själva mer makt. Den enda motmakt som hade kunnat tänkas vore en självsäker och driftig klass av rika människor som genom sitt beslutsamma inflytande över opinionen och politiken kunde vända välfärdssystemets expansion. Tidigare var detta en roll som borgerligheten spelade. Men den borgerligheten har numera abdikerat och de nya IT-miljardärerna visar inget intresse för politiken och landets framtid eftersom de räknar med att flytta någon annan stans om det skulle behövas.