Trump, USAs, västvärldens och i viss mån hela världens ledare blir alltmer plågad. Men han plågas inte av det lidande som civila och soldater i Ukraina utsätts för, även om han gång på gång talar om att det måste bli ett stopp på dödandet.

Han plågas av att han, världens ledare, inte blir åtlydd när han beordrar stopp på fientligheterna. Han blir alltmer nära vän med Putin och delar dennes bild av vad som orsakat kriget och fortsätter att förlänga det: Enligt Trump är det Zelenskys och ukrainarnas vägran att gå med på en rimlig fred – som sannolikt till mer än nittio procent tillmötesgår Putins och Rysslands krav.

Han uttalar sig gång på gång mot Zelenskys halsstarrighet och beskyller honom för att både ha orsakat och med sina – enligt Trump -orimliga krav förlänga kriget.

Men på detaljnivå kan han glatt ta avstånd från det han dagen före krävt.

Han har i själva verket inte någon aning om hur fred skall åstadkommas. Det har inte heller hans administration: Enligt fransk Tv skickade Japan en förhandlingsdelegation till USA för att ta reda på vad som krävdes för att slippa de strafftullar som Trump hotade med. ”Vad kräver ni att vi skall göra?” frågade japanerna. De fick inget svar. Administrationen hade inget svar att ge. Trump hade varken brytt sig om att sätta sig in i de faktiska omständigheterna i Ukraina eller annat för dagen aktuellt – och hade därför inte gett sina statstjänstemän några riktlinjer att arbeta efter.

Men Trump kräver alltmer enträget och irriterat att få en deal, en uppgörelse gjord mellan Ukraina och Ryssland. Han är irriterad, mycket irriterad. Han lovade en gång att åstadkommas fred inom 24 timmar. Det var nu mycket länge sedan.

Han förstår att han gör sig löjlig.

Det är outhärdligt för honom. De enda som intresserar honom och driver honom är att han framstår som framgångsrik och lyckad inför allmänheten. Det gör han allt mindre.

Opinionssiffrorna sjunker, allt färre har förtroende för honom.

Han lider. Vi måste visa honom medkänsla.