Donald Trumps otippade come back 2024, efter att ha varit totalt uträknad som politiker, är en av de märkligaste händelserna i USA’s historia. Hur var det ens möjligt?

Att en senil föredetting som Biden vann valet 2020 berodde inte bara på valfusk (även om jag tror det fällde utslaget). Det berodde också på att Trumps ledarstil och handlingskraft skrämde stora delar av väljarkåren. En president som utan att blinka vågar ge fingret åt FBI, media, storfinansen, det militärindustriella komplexet, EU, kineserna, feministerna och inte minst FN, måste väl vara galen. ”Vilket annat alternativ som helst, kändes tryggare”.

Valfusk eller inte. Amerikanerna fick Biden och under de följande fyra åren ökad korruption, massinvandring, avindustrialisering, drogkarteller, identitetspolitik och som grädde på moset kriget i Ukraina. I valet 2024 resonerade man därför tvärtom. ”Varje annat alternativ än Trump, är för riskabelt”.

För att bättre förstå fenomenet Trump kan man gå 75 år tillbaks i tiden. 1950 var USA utan konkurrens mäktigast i världen, inte bara militärt utan också finansiellt, kommersiellt och kulturellt. Amerikanska produkter dominerade världsmarknaden, alla filmer kom från Hollywood och alla länder törstade efter dollar som reservvaluta.

Enda smolket i bägaren var kommunismen, som gjort inbrytningar i en del tidigare kolonier. Det ”kalla kriget” var långt ifrån kallt och USA lade sig i mängder av konflikter utanför Europa. Till exempel i Korea, Indonesien, Vietnam och Latinamerika. Målet var att etablera en kapitalistisk världsordning, med marknadsekonomier som kunde bli USA’s allierade.

Strategin lyckades över förväntan. Sovjetunionen som var världskommunismens motor kollapsade, medan fattiga bondeekonomier i Asien snabbt industrialiserades.

USA befann sig nu i ett guldläge. Med generösa handelsavtal kunde man köpa allt man behövde från låglöneländer och betala i dollar. Alla ville äga dollar, men bara USA ägde sedelpressarna. Det gick att trycka nästan hur många som helst utan att värdet urholkades, ungefär som i ”Pojken med guldbyxorna”.

Man fick råd att bygga en militär kapacitet, stor nog att ”skydda” hela den fria världen. Amerikanska pengar ströddes över globala organisationer. Man finansierade FN, NATO och ändå fanns pengar över att ge den egna befolkningen hög levnadsstandard. 1990 var USA självklar världsetta i Human Developement Index (HDI).

Samtidigt tickade en bomb i bakgrunden, som få ville kännas vid. I takt med att Sydostasien industrialiserades, sjönk USA’s andel av världsmarknaden. Unga amerikaner ville hellre forska i genusvetenskap, än lära sig att tillverka skruvar och muttrar. Nya producentländer klev in på arenan och 2009 bildades organisationen BRIC (senare BRICS). En av de första frågorna som diskuterades var hur man kunde skapa ett globalt betalningssystem, som inte var beroende av dollarn. Pojken med guldbyxorna riskerade att bli byxlös.

En som såg varåt det lutade och tidigt varnade för det, var Donald Trump. Visserligen verkar han ha missförstått skillnaden mellan tulltariffer och handelsunderskott (och kanske en del annat) men han förstod i alla fall grundproblemet. Tidigare presidenter hade möjligtvis också sett problemet, men struntat i det eftersom deras finansiärer krävt att guldbyxorna fortsatte leverera. Därför lät de statsskulden skena, i förhoppningen att kraschen inte skulle inträffa under deras mandatperiod.

2024 var den amerikanska statsskulden uppe i hissnande 130 procent av BNP – samtidigt som antalet BRICS-länder utökats till tio och nu representerade halva jordens befolkning, med de snabbast växande ekonomierna på sin sida. Uppdraget som USA’s president började mer och mer likna ett ”Mission impossible”.

Ett inte oväsentligt skäl till att Trump fick en andra chans. Konkurrensen från motståndarlägret var närmast obefintlig och entusiasmen minst sagt halvhjärtad, trots sju gånger större kampanjbudget. Ingen vill vara kapten på ett skepp som riskerar att sjunka.

BILD: Times Square in New York. 1950-talet.