För alla som inte från början hatar president Trump, och därför vet att allt han gör är fel, så kan det finnas anledning att fundera över det rimliga i det sedan någon vecka pågående bråket mellan Vita Huset och Harvard University. Bakgrunden är, tror jag, att Trump gick till val på sin motvilja mot politiskt korrekta woke-idéer som grasserar på universiteten (även om jag inte kan minnas att han inför valet förklarade vad han tänkte ta sig för) samt att det senaste årets antisionistiska och antisemitiska universitetsbaserade demonstrationer och kravaller ytterligare har retat upp honom.

Trump har hotat enskilda universitet med bestraffningar av typ indragning av federala medel som gått till medicinsk forskning och en hel del annat vid lärosätena.

Några högskolor, till exempel Columbia University, har ställt in sig i ledet och lytt orderna från Vita Huset. Harvard har emellertid förklarat sig ovilligt att följa instruktionerna. ”Vita huset är fortfarande öppet för dialog,” förklarar Trump sin inställning, ”men det krävs allvarliga förändringar på Harvard. I stället för att sätta sig på sina höga hästar borde Harvard fokusera på att återuppbygga förtroendet bland alla studenter, särskilt judiska studenter, genom att prioritera deras säkerhet, hålla radikala aktivister ansvariga och få ett slut på diskrimineringen på campus”.

Hur det hela kommer att avlöpa vet man inte, men om man inte redan före bråket visste hur det borde utfalla så krävs alltså något slags eftertanke. Här är ingenting självklart.

En hållbar grundtanke är att en finansiär, som bestämmer sig för att lämna stöd för något ändamål, har rätt att bestämma hur pengarna ska användas. För privata finansiärer är sådant knappast något problem, ty om en finansiär inte är nöjd med användningen av pengarna, till exempel att ett universitet, mot en finansiärs vilja, börjar forska om kirurgiska könskorrigeringar, så kan han bara sluta betala. Mer problematiskt är det med statliga pengar till de högre lärosätena.

Här är det i huvudsak yttrandefriheten som ställer till problem eftersom just den där forskaren som mot Vita Husets vilja vill forska om könskorrigeringskirurgi kan, troligen med rätta, anföra att hans yttrandefrihet och andra konstitutionella rättigheter är på väg att kränkas.

Här står alltså två betydelsefulla rättighetsprinciper i harnesk mot varandra: å ena sidan principen att den som betalar bestämmer, en underavdelning till äganderätten, å den andra yttrandefriheten.

Problemet ser olika ut i USA och Sverige eftersom finansieringen av den högre utbildningen med tillhörande forskning ser olika ut. I USA handlar det till stor del om privata pengar, inte minst studieavgifter. I Sverige kommer pengarna nästan uteslutande från offentliga källor.

Om det beror på finansieringen eller på kulturella faktorer är svårt att veta, men det är i USA inte kutym att staten ställer krav på hur universiteten ska använda pengar från staten. Det är emellertid sådant kravställande som just nu pågår. Det väcker ont blod hos amerikanska universitetsprofessorer och har förmått Harvard att rusta sig mot Vita Huset och gett Trumphatarna i svensk press nya skäl att gläfsa. Trump bryr sig inte om någon antisemitism, förklarar Dagens Nyheter, det är bara presidentens ”förevändning för att ta kontroll”.

Argumenterade tidningen på samma sätt när president Kennedy år 1963 i en analog situation kallade fram National Guard för att flytta på guvernören George Wallace i Alabama som ställde sig i vägen (bilden) för de svarta studenter som skulle bekämpa rasdiskrimineringen i amerikanska skolor?

Att just svenska tyckare hänger upp sig på att den amerikanska staten någon gång driver igenom sin vilja – och därmed kanske kränker yttrandefriheten för en del akademiker – är emellertid lättsinnigt eftersom statlig styrning av universiteten är den gängse, föreskrivna och hundraprocentiga ordningen i vårt land. Universiteten är myndigheter som styrs enligt regleringsbrev från regeringen där staten talar om vad skolorna ska göra med pengarna. Rektorerna tillsätts av regeringen vilket tills ganska nyligen även gällde professorerna.

Om det svenska systemet gällt i USA så skulle Trump alltid ha bestämt över alla universitet och inget universitet någonsin haft kraft att protestera.