Aderton- och nittonhundratalet såg ett antal ideologier födas – och dö: Liberalismen, Kommunismen, Fascismen, Nazismen, brukar nämnas. Islam nämns aldrig, möjligen nämns islamismen, samtidigt som en försäkran avges om att denna inte har något att göra med islam. (Undantag finns, förstås.)

Länge var kommunismen levande som älskad ideologi och hatad diktaturlära. Anhängarna, också i Väst, förvred hellre verkligheten än erkände förekomsten av det våld och det förtryck som överallt utövades där denna ideologis anhängare hade makten. Folkmordet i Ukraina är ett  exempel.

Också historien om Kirunasvenskarna är betecknande för önskan att inte vilja se och erkänna verkligheten. Lockade av den drömbild av Sovjet som spreds inom kommunismen i väst, tog sig ett antal kommunister, många från Kirunatrakten men också andra, till sovjetiska Karelen. Där fick nästan alla leva ett uselt liv. Många dog.

Några återvände till Sverige. Där förtalades de av kommunistpartiets företrädare och deras berättelser utmålades som lögner. Berättelserna kunde inte erkännas som sanna: Det skulle ha omöjliggjort kommunistpartiets politik och förstört partianhängarnas liv.

Kravtjenko, en högt placerad politruk i det sovjetiska kommunistpartiet, med uppgift att företräda Sovjet i handelsförhandlingar med USA, redogjorde i sin bok Jag valde friheten för sina ingående erfarenheter av den sovjetiska verkligheten. Hans uppgifter var svårare att vederlägga. Enda möjligheten för kommunisterna i Väst var att så gott det gick förtiga boken, även om de till en början försökte förtala den. I Sverige kallade Ny Dag den ”en enda samling av gemena lögner utan varje rim och reson”.

Och vad med de andra: Liberalismen, Fascismen, Nazismen? De två sistnämnda dog med fredsslutet efter Andra världskriget. Då och då görs, utan större framgång, försök att se olika nyskapade populistiska partier som inkarnationer av dessa rörelser.

Liberalismen  har blivit så allenarådande att den ter sig som självklar.

Det är ett annat spöke som nuförtiden går genom Europa och de flesta andra delar av världen. Det är islam.

I dess namn har avskyvärda våldsdåd genomförts. Det är en ideologi som strävar efter och tror sig kunna ha det totala världsherravälde som också kommunismen och nazismen en gång sträckte sig efter. Denna grandiosa dröm får motivera den terror som utövats och utövas i dessa tres namn. När man diskuterar våldet som används inom islam och av denna mot det omgivande samhället påpekas ofta att många, ja de flesta anhängarna, inte är våldsbenägna. Men samma försvar kunde och kan användas för att ursäkta kommunismen och nazismen.

Det finns ett antal länder där islam är statsreligion som har dödsstraff för dem som byter religion eller vill vara ateist.

” Islams försvarare i Sverige hävdar ofta att det bara är våldsamma eller kriminella element som engagerar sig i våldet men har fortfarande att förklara varför det finns så många fler sådana bland muslimer än i andra religiösa grupper”

Varför är islam så präglat av våld? Det var också kommunismen och nazismen och skälet var och är detsamma: Det är totalitära ideologier som anser sig ha sanningen inte bara om hur den enskilde skall leva, utan också om hur samhället skall vara organiserat. Därmed anser man sig inte bara ha rätt utan också skyldighet att ingripa, också med våld.

Är alltså islam ett hot mot det svenska samhället? Förhoppningsvis inte, men det beror, förstås, främst på antalet anhängare som invandrar hit. 

BILD: Leninmausoleet (1957).