Världen kravlar sig troligen, med stor möda, mot något slags allmänt accepterad tolkning av Trumps tullkrig. ”Allmänt accepterad” betyder emellertid inte ”av alla accepterad”, utan snarare ”dominerande”, ty olika berättelser kommer att kvarstå ungefär som dolkstötslegenden efter första världskriget överlevde som en hygglig alternativ förklaring till Tysklands nederlag och kunde användas i uppviglande syfte av Hitler.

Men någon dominerande tolkning har vi inte än. Om man kastar en sten på en bikoloni så svärmar det plötsligt av ilskna bin som försöker förstå vad som hänt och sticker alla de kommer åt. Ungefär sådan är vår debatt om Trumps tullar just nu. Men en begynnande ordning i tänkandet är ändå urskiljbar (om det inte bara är jag som missförstår, vilket är fullt tänkbart).

I början var reaktionerna mest emotionella och gick ut på att Trump för att framhäva sitt megalomana ego och kanske, på något oklart sätt, gynna polarna på Wall Street, valde att djävlas med resten av världens folk i kraft av en dolkstötsliknande teori enligt vilken USA var utsuget och förött av européer, indier, pingvinöar med flera. Här skavde något och det var inte att resten av världen skulle ha utplundrat USA, utan snarare, som en första approximering av de verkliga förhållandena, det motsatta. Del ett i den sanna historien (enligt vad jag just nu tror) är att (för att använda ett åskådningsexempel) tyskarna exporterade sina mer eller mindre statssubventionerade Mercedes-Benz till USA, vars befolkning gillade de tyska bilarna bättre än USA-tillverkade Ford (som i sin tur hade svårt att sälja till EU-länderna, kanske för att Fordbilarna var för dyra eftersom de inte var subventionerade).

Men sedan skulle amerikanerna betala för sina nya Mercedes-Benz och det kunde de göra genom att trycka nya dollarsedlar som de inte behövt tjäna in eftersom dollarn är internationell reservvaluta som tyskarna var glada att erhålla som betalning. (Precis hur det där går till vet jag inte, ursäkta. Poängen är att amerikanerna levt högt på att i praktiken köpa på kredit vilket gynnat inte bara dem utan även alla USA:s leverantörer.)

Konsekvensen av detta – och det är här det stora dramat lyfter sig ovanför pingvinnivån och antar kolossala och potentiellt ödeläggande proportioner som hotar i alla fall hela västvärlden – blir att USA (och även andra länder ehuru genom delvis annorlunda mekanismer) samlar på sig väldiga och årligen växande skulder (ty de har ju betalt med obligationer och andra skuldsedlar).

Här står vi på säkrare mark, ty detta vet vi. Den amerikanska statens skuld uppgår till ungefär 120 procent av BNP. (Motsvarande siffra för Sverige är 30 procent men då tillkommer 125 procent i privata skulder, en nog så tung post även i USA.)

Detta är ett väldigt hot mot världens ekonomiska stabilitet eftersom ballongen hålls uppe bara av att världens befolkning hela tiden pustar in tillit till USA:s kraft och betalningsförmåga. Om denna tillit skulle brista är västvärlden kaputt. Ju mer ballongen blåses upp, desto skörare blir rimligtvis tilliten.

Det finns bara en lösning (annat än att försöka hålla tilliten vid liv, vilket hittills har gått bra), nämligen att få amerikanerna att strama åt och sluta köpa Mercedes-Benz ty då behöver ingen import betalas med nytryckta pengar och då slutar de federala skulderna att växa. Amerikanerna betalar och tyskarna förlorar marknader. Att minska amerikanernas överkonsumtion, naturligtvis inte bara av tyska lyxbilar utan också av välfärdstjänster och mycket annat, är något som presidenter försökt sig på i decennier vilket varit totalt framgångslöst eftersom kongressens ledamöter vet att de inte blir återvalda om de röstar för något slags åtstramning.

Därför inträffar årligen det patetiska apspel där USA:s federala stat hotas av nedläggning av brist på pengar, vilket sedan, klockan fem i tolv, löses genom att kongressen beviljar mer pengar vilket leder till att skuldkvoten ökar och problemet fördjupas. Det kan bara bli värre.

Nu verkar det som om Trump, som den skicklige marknadsgycklare han är, försöker göra en Labero inför sina väljare. Han ska få dem att på olika sätt sänka sin levnadsstandard och sluta köpa Mercedes-Benz. I detta syfte intalar han de amerikanska väljarna att de är lurade av tyskarna och pingvinerna för att inte tala om kineserna. Om han (Trump) har tur blir de amerikanska väljarna så skumögda av raseri att de inte ser tricket.

Det tragiska är att alla världens folk, troligen även pingvinerna, har intresse av att skulderna saneras. Men så dumma som människorna är kanske de måste föras till randen av ett världskrig för att förmå uppfatta detta faktum.

Det kan alltså vara så att Trump är ute i ett synnerligen angeläget ärende men av respekt för demokratin måste förvända synen hos dem, nämligen väljarna, som i vårt politiska system har makten.

BILD: En annons för Oldsmobile ”88” från 1950-talet.