Jag ska direkt förtydliga rubriken. För i grund och botten tycker jag att akutsjukhusen fungerar bra, i alla fall om man har besvär som kräver omedelbar vård. Förfallet handlar om det som finns runt omkring den faktiska akutvården och dessvärre har jag genom åren fått en viss erfarenhet av det.

Jag tvingas då och då uppsöka akuten, eftersom jag stundom får problem med astmabesvär som inte vill ge med sig med den medicin som jag har tillgänglig hemma. Nyligen hände det dessvärre igen, efter att ett envetet virus till sist – efter veckors nästäppa, halsont och febertoppar – satte sig på luftrören och gjorde ett akutbesök nödvändigt.

Som alltid blev jag mycket väl omhändertagen. Har man svårt att andas behöver man i princip inte göra mer än gå fram till kassan och låta dem höra rosslandet – alternativt gestikulera lite – för att man ska få komma in ögonaböj. Och därefter blir man snabbt hjälpt. Jag har, med andra ingenting att klaga på när det gäller vården. Men…

Och det är faktiskt ett stort MEN. Ett MEN som påverkar alla som av olika skäl behöver söka akutvård men som är allra mest kännbart för den som blir sittande länge i väntrummet. Där är det nämligen kaos.

Men…Kaoset i väntrummet…

Om någon hade sagt till mig, när jag växte upp, att jag skulle komma att bli äldre i ett land där sjukhusens väntrum var belamrade med skyltar om att det finns en begränsning för antalet familjemedlemmar som får följa med in i undersökningsrummet och ett förbud moy att hota personalen och andra patienter, skulle jag ha trott att det var ett dåligt skämt.

Idag är det den verklighet vi lever i.

Och varför? För att våra beslutsfattare, med benäget bistånd från en mångkulturvurmande journalistkår, har bestämt att vi ska vara ett land där den egna kulturen åsidosätts till förmån för kulturer där det uppenbarligen är kutym att en hel klan tar plats inne i sjukrummet – och som dessutom tycks besitta ett våldskapital som är främmande för de flesta av oss infödda svenskar. Vem kan till exempel glömma skandalen på Norra Älvsborgs sjukhus under pandemin, när en drös klanpersoner (av, i medierna, dolt ursprung) med våld tog sig in trots restriktioner och passade på att slå sönder ett helt väntrum medan deras släkting låg sjuk i rummet intill?

Det var ett uttryck för deras ”sorg”, sa sjukhuschefen då, med rösten darrande av medkänsla. Vad tror ni han hade sagt om det hade varit släkten Andersson eller Pettersson som burit sig åt som såna praktsvin?

Det är klart att det alltid funnits en och annan kretin som gått bärsärkagång både på sjukhus och på andra institutioner. Pundare med snedtändning. Psykiskt sjuka som hamnat snett. Men de var få. De utgjorde undantag. Och det var aldrig så illa att vårdinrättningarna behövde sätta upp stora plakat som informerade dem om att hot och våld inte är acceptabelt.

Foto: Wikimedia Commons